En annan gång, då riddaren syntes något 137 lugnare till sinnes, yttrade han till priorn: — Min själ är full av sönderslagna bilder. Jag mödar mig att åter sammansätta dem; därför grubblar jag nu så mycket. När tavlan är färdig, då ser jag vad jag vill se; då vet jag vad jag vill veta. Först då kan jag bikta, ty icke kan man bikta det okända.
Under dessa dagar betjänade Sorgbarn, som vanligt, herr Erland. Men fristunder hade Sorgbarn numera inga, ty riddaren ville knappt förlora honom ur sikte. Bittra stunder hade Sorgbarn dess flera. Riddarens ögon fäste nästan ständigt på gossen en blick, vari tillbakahållet hot, fruktan och vild misstanke lågade. Han bevakade varje Sorgbarns ord, varje hans rörelse. När de voro ensamma, hände, att han steg upp, kramade Sorgbarns armar och lyfte honom från golvet för att slunga honom tillbaka mot dess stenar. Men han sansade sig, och allt slutade därmed, att de blå märkena på Sorgbarns armar voro flera.
Även Sorgbarn led mycket. Hans kinder voro, om möjligt, blekare än förr, hans kropp var nästan en skugga. Men han uthärdade tåligt riddarens misshandlingar, räknade dagens timmar och tänkte med fröjd på natten, när detta hemska ansikte åter skulle varda vänligt, dessa vilda blickar blida och denna stumma mun kalla honom son och slösa med försäkringar om kärlek. Natten var Sorgbarns dag, och dagen var hans natt. Om dagen satt hans moder ensam med den tyste Assim i skogen; om dagen voro hans fader och han själv 138 olyckliga; men natten kom med berusande sällhet åt dem alla.
Med riddaren gick det därhän, att han föll i en feber, varunder han en gång rusade upp ur sängen och var nära att genomstinga Sorgbarn med sitt svärd. Gossen räddades av priorn och en annan munk, som vakade vid den sjukes säng. Riddaren talade under feberyran mycket om en grotta och om en kulle, på vilken en gran växer; han kallade Sorgbarn stundom son, stundom en liten djävul. I få ord: hans feber var svår och hans hjärna uppfylld av förvirrade bilder.
Under dessa dagar väntade Singoalla förgäves sin riddare; men Sorgbarn besökte sin moder ofta.
Då herr Erland åter var frisk, beslöt han bikta. Priorn förskräcktes icke litet, när riddaren yppade, att han var besatt av två djävlar: den ene uppenbarade sig för honom lik en kvinna; den andre hade antagit Sorgbarns skepnad, utan tvivel för att därigenom håna pilgrimen och hans fromma värv.
Pater Henrik kallade riddaren i hemlighet till klosterkapellet och besvor de onda makterna att vika. Riddaren kände sig lättad och trodde sig vara fri.
Men följande dygn hade det onda återvänt. Då riddaren vaknade om morgonen, påminde han sig, att han hela natten varit plågad av de bägge avgrundsandarne.
Icke lång tid därefter hände en natt, att herr Erland vaknade ej i sin säng utan i skogen. 139 Nejden lystes av ett blekt månljus, men då han häpen skådade omkring sig, såg han en flyende, som liknade Sorgbarn. Huru hade de kommit in i skogen? Han gav sig icke tid att grubbla häröver utan skyndade efter vålnaden. Men när riddaren öppnat dörren till tornkammaren, låg den lille pilgrimen på sin matta.
Från denna stund återfingo herr Erlands tankar sin första riktning. Han arbetade flitigt med att sammansätta de sönderslagna bilderna i sin själ till ett fattligt helt. Han samlade alla sina hågkomster från nattens drömmar, jämförde dem med varandra, valde det överensstämmande, förkastade tills vidare det andra, iakttog med förnyad uppmärksamhet Sorgbarns uppförande och beslöt att vaka under nätterna.