Men detta beslut var han likväl icke mäktig att hålla. När kvällen kom, kände han sig så slapp, att han omöjligt kunde jaga sömnen från sina ögonlock. Att sova ensam med Sorgbarn ålade honom hans löfte.
Småningom, efter outtröttligt grubbel lyckades riddaren få sin tavla färdig. Hon var en hemsk mosaik, hoplappad av sprängda, orediga minnen, men gav dock i sin helhet en aning om verkligheten.
Från kvällarne och det halvvakna tillstånd, som föregår sömnen, påminde han sig mer och mer, att två skuggor rörde sig fram och åter över hans panna, och att Sorgbarns ögon lyste mellan dessa skuggor som stjärnor mellan moln.
Han påminde sig vandringar i skogen vid 140 Sorgbarns sida och sökte om dagen återfinna den stig, han trodde sig hava trampat om natten. Men hågkomsten gäckade honom, minnet gycklade, och han gick alltid åt helt andra håll, stundom milslångt, än åt det, som förde till klippbrottet.
Han erinrade sig även målet för dessa vandringar och mötena med Singoalla; men minnena av dessa förmälde sig med allt det fasansfulla, hans inbillning fäst vid den bruna hedningaflickan, och omgåvos därför likasom av ett tjockt töcken, varur de hemskaste bilder skymtade.
Men hans misstankar mot Sorgbarn voro nu rotfästa. Han ruvade på en plan. Varje afton han gick till sängs hoppades han kunna utföra den. Men Sorgbarns kraft segrade. Den lilles hela jordiska omklädnad syntes upplösa sig i denna hemliga kraft.
Den fyrationde dagen från Sorgbarns ankomst till Ekö slott var inne. Det var en mulen dag med regn och blåst. Insjöns böljor skummade, skogens toppar böjde sig, skyarne samlade sig kring klippornas branter. Solen sjönk ned bakom svarta och gulbleka moln. Kvällen kom, och den dystre grubblaren gick till sin tornkammare, följd, som alltid, av pilgrimen. Men dessförinnan hade riddaren dolt en välslipad jaktkniv i sin livrock.
Herr Erland gick till sängs. Sorgbarn lade sig på sin matta. Sanduret viskade, vindflöjlarne på taket gnisslade, insjöns vågor brusade.
Riddaren hade sagt, förrän han lade sig, att han var mycket trött. Också somnade han genast 141 i sin naturliga sömn. Det hörde Sorgbarn av hans andedrag.
Då smög pilgrimen till riddarens säng, och hans små magra händer rörde sig som genomskinliga skuggor över den vilandes panna ned mot hans bröst...