Den sista nattvandringen.
Sorgbarn höll sin ed.
Och Singoalla — hon som redan försonat sig med tanken på evig skilsmässa och död — ack, hon glömde snart sitt beslut, då riddaren återvände följande natt vid Sorgbarns hand och anropade henne att stanna. Han sade sig vara vansinnets och Helenas om dagen; han ville vara sällhetens och Singoallas om natten. Han kallade henne maka och bad henne hålla den ed, hon svurit på Alakos bild, om ock han själv av onda makter drivits att bryta sin. Huru ljuva voro ej hans smekningar för den arma, vars allt han varit från hennes första ungdomsår! Huru sköna voro ej dessa nätter, genombävade av det lönliga, då de viskade med varandra i grottan eller i oändlig trånad sutto, hand i hand, på bäckens strand! Singoalla kunde icke motstå; hon stannade och framlevde timmarne i svärmiska drömmar.
På tjugonde dagen efter pilgrimens ankomst till Ekö slott återvände han ur skogen med nattvardsbägaren i hand. Den överlämnades åt priorn, och alla förundrade sig över uppenbarelsens sanning och botgöringens kraft.
Men med riddar Erland timade en förändring, med varje dag tydligare. Hade han förut 136 stundtals varit dyster, så var han det nu hela dagen, från morgonen till natten. Han magrade förfärligt; hans ögon voro insjunkna, hans kinder tomma, varje dag plöjde en fåra i hans panna, varje timme göt olja på den hemska elden i hans blick. Tjänarne darrade, när han nalkades, fru Helena vågade icke mer fråga, vad som tärde honom, ty han tycktes likasom ana, när en sådan fråga svävade på hennes läppar, och avlägsnade sig då ur hennes grannskap. Han var kall för sin makas sorgsna blickar, skydde hennes smekningar och hade icke ögon för sin lille son. Sällan talade han ett ord till någon.
Fru Helena yppade för priorn sitt bekymmer över herr Erlands tillstånd och rådslog med honom om vad som borde göras till hans räddning, ty ögonskenligt var, att detta svårmod förde honom med brådskande steg mot graven. Priorn beslöt tala öppet med riddaren och ålägga honom en fullständig bikt.
— Vilar en synd på din själ, min son? Eller vad är det, som gör dig förtvivlande? Ruva icke på din smärta! Ur henne torde annars komma lekamlig och evig död! Fly i Guds och kyrkans sköte! Se, hon står ju villig att taga din skuld och din sorg på sina axlar!
Så talade priorn till riddaren. Men denne svarade: — Förfölj mig icke med sådana ord, fromme fader! Säg det än en gång, och jag lämnar er och flyr till andra bygder! Låt mig vara! När tid bliver, skall jag bikta.