— Sorgbarn, sade han, du som förstår vindens språk, vad förkunnar han nu, ty nu ropar han, nu vredgas han, och trädens kronor skälva.
Skuggan flyttade sig närmare intill de samtalande.
Sorgbarn svarade:
— Vinden säger: »Min fader ville i dag döda min moder; han sköt en pil mot hennes bröst, men hon flydde. Varför hatar du min moder? Vad har hon brutit mot dig? Svara mig, riddare!»
Riddaren sänkte huvudet mot sitt bröst och frågade:
— Sorgbarn, sade din moder, att det var natt, då du föddes? Sade hon, att hon framfödde dig bland de dödas grifter, medan hon sökte din faders grav?
— Ja.
— Töcknet skingrar sig, och jag skådar in i tvenne världar. Jag minnes nu, vem jag är, då solen skiner på himmelen. Jag är vansinnig om dagen, Sorgbarn. Jag ville döda din moder. Jag hatar din moder om dagen, ty då är jag vansinnig. Vill ej din moder döda mig för min trolöshet, min grymhet, för alla de kval jag tillskyndat henne? Sorgbarn, fråga din moder, om hon vill taga mitt blod. Det är hennes rätt.
Men Sorgbarn svarade:
— Hör du, hur vinden klagar: »Kan jag föra min fader till döden?»