— Varför gråter du? Varför vredgas du på mig? Kom, Sorgbarn! Giv dig till freds! Jag skall icke klaga på dig hos Singoalla.
Och riddaren ville gå in bland klipporna.
Men Sorgbarns vilja höll honom tillbaka. Gossen utbrast häftigt:
— Nej, stanna! Rädes du icke, herr Erland?
— Vinden blåser i skogen, men vem är rädd för vind och mörker? svarade riddaren. Du är barnslig, gosse.
— Hör du icke, vad vinden säger dig? Det är en sorglig saga, och du borde rädas.
— Vad säger vinden? Förtälj hans saga! Jag lyssnar gärna, om du avtorkar dina tårar och är glad.
Medan riddaren talade så, lutade han sig mot en häll, smålog och höjde sin panna mot den mörka himmelen. Ur klippbrottet skymtade, en skugga.
— Vinden säger: »Min moder födde mig en natt på kyrkogården. Hon sökte där sin makes grav, men han var icke död.»