Så ljöd det åter från riddarens mun. Men nu ryste Sorgbarn vid dessa ord. De voro icke hans faders, de voro en gäckande andes, som talade med hans faders tunga.
— Sorgbarn! Du vet ej, hur jag älskar dig, sade riddaren under den nattliga vandringen.
— Nej, släpp min hand! Du må icke röra mig. Jag vill icke vara din son.
Natten är mörk, moln segla under himmelen... och du, Sorgbarn, talar ord, som isa mitt blod. Ser du molnen på himmelen, min egen Sorgbarn?
— Ja, det börjar regna. Skynda dig! Jag skall föra dig till min arma, olyckliga moder.
Regnet kom i strida strömmar. Det rasslade i skogen; ingen stjärna lyste den ensliga stigen. Nattfåglarne skreko i klyftorna. Och vid den lille gossens sida gick en blek vålnad med halvslutna ögon.
De kommo till klippbrottet. Sorgbarn stannade, och en ny rysning ilade genom hans lemmar. Han tänkte på Assims svärd, på domen, som väntade. Ja, han stannade och önskade sig döden.
— Sorgbarn, sade riddaren. Giv mig din hand. Du för ju mig till Singoalla. Elake Sorgbarn, jag skall klaga för din moder, att du talat grymma ord till din fader.
Så hotade riddaren med smekande röst. Men Sorgbarn grät.