Det var åter tyst. En timme förflöt. Det outtröttliga sanduret viskade, som alltid, om tröst och död. Sorgbarn lyssnade till viskningen och tyckte sig förstå henne. Då hördes åter riddarens röst:
— Sorgbarn, sover du?
Denna fråga ljöd så mild, att det ljöd en efterklang därav i Sorgbarns själ.
— Nej, svarade han och bet i sitt täcke för att kväva en suck.
— Sorgbarn, varför sover du icke? Barn pläga ju sova om natten! Är du ledsen, Sorgbarn? Ja, jag har varit hård emot dig, jag har misshandlat dig. Arme lille pilgrim, ensam i världen men älskad av Gud! Vill du förlåta mig?
Sorgbarn svarade med snyftningar.
— Sov nu! Sov gott, stackars barn! sade riddaren.
