— Det smakade gott, sade riddaren och satte bägaren på bordet.
Erland gick till vila. Sorgbarn lade sig på sin matta. Då märkte han, att hans läger var mjukare än vanligt, och fann ett täcke dolt under mattan. Undrande på vem som gjort detta, ty ingen annan än riddaren och han själv hade ju varit i kammaren, släpade han undan täcket, ty hans värv krävde det vanliga hårda lägret.
Det såg riddar Erland men sade intet.
En stund förflöt, och endast sanduret hördes i tornkammaren. Då sade riddar Erland:
— Sorgbarn, jämka min huvudkudde.
Sorgbarn steg upp, uträttade befallningen och återvände till sin matta.
— Nu vilar jag gott, sade riddaren.
En halv timme förflöt. Sorgbarn trodde nu, att riddaren sov, och lät därför en suck frigöras ur sitt hjärta, viss, att den icke skulle uppfångas av sovande öron. Men han spratt till vid riddarens röst, som en stund därefter frågade:
— Sorgbarn, sover du?
— Nej.