Grottan.
Icke litet fägnade det fru Helena att se det hastiga skifte, som timat i riddar Erlands sinnelag mot Sorgbarn. Tålamod och mildhet segra över vrede, tänkte fru Helena; dessutom hade det väl medverkat något till riddarens blidare uppförande, att Sorgbarn funnit den gyllene kronan, och uppenbarelsen således var sannfärdig. Så trodde åtminstone fru Helena.
Ja, riddar Erland visade alltifrån elvte dagen av den lille pilgrimens vistelse i slottet vänlighet emot honom. Detta verkade även på Sorgbarn, så att hans väsen var mer fritt och sig själv likt. I riddarens närvaro spelade han på sina glasbitar och sjöng, obekymrad om någon hörde honom eller ej. Han kände nu ingen bitterhet eller vad det kunde vara, som utpressat hans tysta tårar, då riddaren smekte sin son. Han såg herr Erland fritt i ögonen och smålog, när han framräckte bägaren. Men skogen besökte han dagligen på de timmar, när ej riddaren krävde hans tjänst, och Käck följde honom nästan alltid.
På tolvte dagen hände, att pater Henrik gick till slottet, dels för att se den lille pilgrimen, som han höll kär och betraktade med större vördnad, 105 alltsedan den underbart återfunna kronan ånyo prydde den heliga jungfruns bild i klostret, dels ock för att meddela riddaren innehållet av ett brev, som anlänt från ett kloster uppemot norska gränsen.
Men då patern kom till slottet, fick han veta, att Sorgbarn länge varit i skogen. Däremot var riddar Erland nyss hemkommen, och pater Henrik gick då till honom.
Paterns anlete, annars på en gång lugnt och livligt i uttrycket, bar tydligt vittnesbörd om en tung och orolig sinnesstämning. De båda männen träffades i tornkammaren.
— En sorglig nyhet, sade patern, lade brevet på bordet och satte sig tungt i en länstol. Detta pergament är mig tillsänt från min broder Benediktus, prior i Gudtorps kloster, som ligger vid gränsen av Norge.
— Än sedan? frågade riddaren.