— Nej, men om tio dagar skall jag finna mer, och om hundra dagar har jag funnit allt; så talade min moder.
Riddaren teg och fortsatte sin måltid. Men fru Helena fattade Sorgbarns arm, lade sin kind till hans och sade halvhögt:
— Du lille pilgrim, förlåt herr Erland! Han vill dig icke illa, men han är häftig till lynnet.
Vid dessa ord brast Sorgbarn i gråt. Även den lille Erland började gråta. Barnens känsloliv är sällskapligt. Och han tyckte om Sorgbarn, ty Sorgbarn lekte stundom med honom och visade stort tålamod med hans nycker.
Då steg riddaren upp, slängde stolen utåt golvet, lämnade salen och gick till sin tornkammare.
Sorgbarn gick efter, ty hans tjänst bjöd detta. Men han fann dörren till tornkammaren låst; riddaren ville vara ensam. Då satte sig Sorgbarn vid dörren och väntade i långa timmar. Men först mot kvällen trädde riddaren ut. Han gick då till salen, talade föga med fru Helena, åt sin aftonmåltid och vände, följd av Sorgbarn (ty tjänsten bjöd ju honom detta), åter till sin sängkammare.
Dagern föll sparsamt in genom det trånga och dunkla fönstret. Riddaren synade ett gammalt svärd och teg. Det var så tyst, att sandens rinnande i timglaset förnams som en sakta röst, viskande om tröst och död.
— Fyll min bägare! bjöd äntligen riddar Erland.
Sorgbarn hällde litet aftonvin i pokalen och räckte den med darrande hand, med sänkta ögon, åt sin herre.