— Ja.
— Är du kristen? frågade riddar Erland hastigt.
Gossen jakade åter.
— Kan du uttala Guds och Kristi namn? frågade priorn till yttermera visso.
— Gud och Kristus, upprepade gossen, i det han böjde huvudet och gjorde korstecknet.
— Nåväl, fortfor priorn lugnad, säg mig nu, vad ditt ärende är, och giv mig även närmare besked än hitintills om skälet till din vandring, huru du kommit hit, och vem din fader och vem din moder är. Därefter skall du föras till klosterköket för att äta dig mätt, och sedan det skett, skall du få en säng att vila i, ty trött och hungrig måtte du vara.
Medan priorn talade så, sken en blixt in i rummet och rullade åskan så häftigt över deras huvuden, att patern och riddaren korsade sig och sade: — Miserere! Men Sorgbarn stod lugn med ögonen fästa på golvet.
— Kom fram, sade riddaren till gossen, och låt mig närmare se på dig!
Sorgbarn gick fram och såg riddaren i ögonen.
Riddar Erland lade sin hand på hans huvud och suckade djupt — han visste ej varför. Han kunde ej skilja sin blick från gossens drag; de påminde honom om något förflutet. Och under det han så betraktade den lille vandrarens ansikte, började åter skuggan, som dvaldes i hans 89 själs djup, att sucka, röra sig och söka tränga upp i själens ljusare, av minnets klarhet lysta ängder. Då grep riddaren med omedveten häftighet om den lilles arm och tvekade, om han skulle trycka honom till sitt bröst eller slunga honom bort med sin arms hela kraft. Men gossen gav riddaren en blick, som om han ville säga: Släpp min arm! Du gör mig illa.