De upplysningar patern äskade vann han endast genom många upprepade frågor. Se här vad han fick veta:

Sorgbarn hade vandrat långt, genom stora skogar, genom många städer och farit över vida vatten. Vad dessa skogar, städer och vatten hette, det visste han ej, ty han var icke vetgirig på namn, och de namn han hört hade han glömt. På sin vandring var han icke ensam; han hade haft följeslagar. Men vilka, därom gav han föga besked. Då patern närmare frågade om detta, teg han, likasom han ej förstått frågan, och då patern upprepade den, teg han åter.

Om ändamålet med sin vandring berättade Sorgbarn följande, som icke litet förvånade både patern och riddaren:

— Det är vordet uppenbarat för min moder, att ett kloster skulle finnas i denna nejd, vilket en gång i förflutna år plundrades av hedningar. Det är likaledes uppenbarat för min moder, att de rövade skatterna skulle återfinnas genom mig, om hon med mig ville företaga en vallfärd till det avlägsna klostret, och om en riddare, som är herre över trakten däromkring, ville taga mig till sin 90 ende livtjänare, och jag ville tjäna honom i hundra dagar och sova på mattan vid hans dörr. Då sade min moder, att det vore ett Gud behagligt verk att uträtta detta; min moder sade ock, att hon var mycket olycklig, och att Gud kanske skulle återgiva henne lycka, om denna uppenbarelse fullbordades. Hon sade även, att vi borde göra detta för min faders själs skull, ty min fader hade syndat mycket, i det han brutit ett heligt löfte. Därjämte var min moder glad, att hon fått denna uppenbarelse; hon dröjde icke att giva sig på väg och tog mig med sig. Jag hade även en annan ledsagare, men nu är jag ensam. Är detta det kloster, till vilket jag är sänd? Har detta kloster hemsökts av hedningar? Bor här bredvid någon riddare, som heter Erland, ty så skall vara hans namn.

— Den Gud, som hägnat dig på din långa väg, späde pilgrim, har ock lett dina steg rätt, sade patern och betraktade Sorgbarn med vördnad. Ja, detta kloster plundrades för tio år sedan av hedningar, och den riddare du söker sitter här. Denne man är riddar Erland Bengtsson Månesköld. Det synes, som om Gud med detta ville göra ett underverk i våra tider. Utgången skall visa det. Dock — icke sällan hör man omtalas lika underbara syner och uppenbarelser. Undfick din moder sin uppenbarelse i vaket eller drömmande tillstånd, du unge Sorgbarn?

Men Sorgbarn svarade ej på denna fråga, ty hela hans akt var fäst på riddaren. Gossen skakade huvudet och sade till sig själv:

91

— Nej, sådan är han icke. Min moder sade, att han är ung, vacker och skägglös.

Vad vilja dina ögon? frågade riddaren, som suttit tyst med pannan lutad i handen. Hans röst var sträng, då han gjorde frågan.

— Är du riddar Erland! frågade Sorgbarn.