Gossen infördes i bokrummet och åsågs med undran av patern och riddaren. Han var liten, späd, omkring nio år gammal. Regnvatten droppade ur hans långa mörka lockar, men en kappa, som han avlagt där ute i valvgången, hade skyddat hans bruna dräkt mot väta. Hans anletsdrag voro sköna men buro en sådan prägel, att man knappt trodde sig se ett barn; ty det låg så djupt allvar på hans panna, så mörk erfarenhet och hemlighetsfull glans i hans ögon, så mycket tyst och tåligt lidande på hans bleka kinder, i linjerna kring hans lilla mun och i den fina åderteckningen på hans stora ögonlock, att det bildade icke en naturlig utan en övernaturlig samklang med hans barnsliga ansikte. Hans dräkt var, som nämnt är, brun och i tyget grov men likväl så skuren, som om den förfärdigats av en moder, stolt över sitt barns skönhet.
Var det pestgossen? Nej, han bar icke den hemska räfsan... Nej, han var ej en skenbild utan en liten varelse med människoblod i ådrorna.
— Vem är du? frågade patern och lyste med lampan på främlingen.
— Jag heter Sorgbarn.
— Har du vandrat långt i detta förfärliga oväder, stackars barn?
— Ja.
— Varifrån kommer du?
— Fjärran från.
— Sorgbarn! Ett ovanligt namn! Dock känt i den heliga skrift. Är du ensam?