— Åh ja, drick han mäster, — utbrast hon slutligen, ur stånd att längre återhålla sin vrede. — Drick han på bara, mäster nosgrann! Sämre kost smakade jag förr, sa' han, som satt på vatten och bröd.
— Det har hon nog rätt i, mor lilla, — svarade mäster Kinkel, smackande med munnen, — vatten som vatten!
— Åh ja, får han alltid sådant, der han är, kan han vara nöjd.
Mäster Kinkel vardt den gången svaret skyldig och detta tycktes gräma honom.
— Mins hon, mor lilla, — återtog han efter en stund, — när hon satt här bredvid på bänken och snackade med mig. Det var andra tider det!... Ja, ja, inte hade hon då tyckt om, i fall man vändt örat till, när hon ville kyssa på munnen, hvasa? och ackurat så'n skilnad är det mellan denna munnen, och...
Längre hann han ej i sin jemförelse, ty nu kom ett af de största ölkrusen surrande tätt förbi hans öra och gjorde punkt, i det att det klang i bitar mot fönsterbrädet.
— Det var hvasst, sa' han som skar sig, — ropade en af gästerne under de andres skratt.
Mäster Kinkel torkade småsvärjande af sig ölstänket.
— Se opp, pojke, — skrek han derpå till Anders, — får du se på sjelfve Ulfspegel.
— Mor Kerstin tycker jag är i sin goda rätt! — svarade Anders. — Hon hör ej till dem, som i kunnen sätta handskarne på.