— Förståndigt taladt! Bra sagdt, det der, pojke! Der fick du din orlofsedel, gamle Kinkel! — ljöd det från alla håll.
— Och om du sticker fram en gång till med din giftiga tunga, — tillade en välfödd borgare, med grått helskägg och klädd i lång kappa, fodrad med ofärgadt fårskinn, — är jag man för att laga så, att det blir pojken som för dig till Gillstu'n i stället för tvärt om!
— I borden blygas, mäster Kinkel, — inföll nu mor Kerstin sjelf, helt belåten öfver att finna sådant medhåll. — I borden verkligen blygas, säger jag, att bära Er så åt på allmänt ställe. Hur länge ha'n I icke fått gå här och draga på mer än årsgammal gäld och så öknämnen I mig som den värsta... och det inför mina förnämligaste kunder!
— Se så, tyst nu gamla gumman, — sade mäster Kinkel godsint. — Den, som kastar åt tjuren, får horn till svar, vet hon väl.
Han anhöll derefter att, då han stört de hedervärde åldermännens fred så tidigt på dagen, få se dem på ett stop vin, hvilket desse, i sin ordning nyfikne att få höra något om excessen qvällen förut, hvarom hela staden talade, förklarade sig ej hafva något emot. Anders drog sig emellertid undan till den mörkaste vrån i nedre ändan af salen, hvarefter det hviskades och tisslades i den öfre halfvan den ene timmen efter den andre. Stopen lupo friskt undan rundt kring de skäggiga anletena, hvilka, lutade mot senfulle näfvar, uppmärksamt lyssnade till hvad mäster Kinkel berättade.
Denne förstod också att i hög grad stegra sina åhörares uppmärksamhet, i synnerhet då hans tal föll på den beskedlige ynglingen, som han förde med sig, och dennes kraftiga hugg qvällen förut. Ja, han berättade så väl att han icke allenast sjelf vardt bjuden på mera vin, utan, när betalningen skulle ske, till och med slapp att betala sin egen skuld.
En af de icke minst uppmärksamme åhörarne till hans tal hade varit mor Kerstin. Hon hade nästan, tycktes det, vägt hvarje ord, han yttrat, förmodligen för att finna någon anledning att hämnas. Men plötsligen hade hon rest sig upp och lemnat rummet.
En stund derefter steg hon in genom en annan dörr, bärande en knippa korfvar i handen samt vände sig till Anders, som satt ned vid dörren, försjunken i tankar. Hon gaf honom ett kraftigt slag öfver axeln, som kom honom att häftigt spritta till.
— Efter I endast sitten der och gapen karl, — ropade hon fryntligt, — kunnen I gerna hjelpa mig att bära desse korfvar in i stugan der. — Hon pekade dervid på en smal trappa strax vid spiseln.
Han såg frågande än på henne och än på mäster Kinkel, men då denne syntes helt och hållet upptagen af historierna om sin stora pålitlighet, försigtighet och förutseende, betänkte han sig icke längre utan följde henne.