— Jag har inte velat någon menniska något ondt, och minst af alla mäster Hvittlock.
— Pest och död, tror jag inte att du gråter, — sade mäster Kinkel och ruskade Anders af alla krafter. — Ej har gamle Hvittlock, den gynnar'n, ett hufvud af smördeg heller, som en så'n som du kan bulta sönder. Men se här ser jag ju “Tre tunnor” i skylten, — afbröt han sig och plirade med ögonen. — Har du nu en daler i byxsäcken att kasta “putte” om, kunna vi passa på i förbifarten och känna på mor Kerstins nya mumma.
Anders hade ännu några daler qvar, tillstod han, och ville gerna spendera dem på mäster Kinkel. De veko derför af inåt gränden och stego genom en låg bakdörr in i krogrummet.
Der voro, liksom föregående qväll, månge gäster. Större delen utgjordes likväl nu af äldre borgare, hvilka stodo försjunkne i betraktande af ett brädspel, som två af dem som bäst höllo på att afsluta.
— Två stop mumma, men af bättre sort, mor lilla! — ropade mäster Kinkel från dörren, vinkande åt Anders att följa sig.
— Liten kan han vara sjelf, mäster näslös, — svarade den värdiga matronan bakom skänkhyllan. — Och hvad bättre sort vidkommer, — tillfogade hon med en rynkning på öfverläppen, — borde han veta, att på “Tre tunnor” fins ingenting sämre, märk det till en annan gång.
— Hå kors, så rar mor blifvit på sista tiden! — svarade mäster Kinkel, skrattande, medan Anders tog plats vid bordet. — Annat till käft var det, ska' jag säga, när mor sålde spickefläsk på röda slussen och helsade god morgon på mig för en trestyfversslant.
Han hade sänkt sin röst, när han yttrade de sista orden, dock icke så mycket att icke flere af gästerne hört dem och drogo på munnen deråt.
Mor Kerstin vardt pionröd i ansigtet. De ögonkast, hon då och då sände mot det hörn, der mäster Kinkel tagit plats, medan hon, med sina bara, köttiga armar korslagda öfver den bruna redgarnströjan, vägde af och an på trefoten, voro icke heller de allra mildaste. Det var tydligt, att droppen, som skulle komma hennes vredes kärl att frusta öfver, icke var långt borta.
Mäster Kinkel var emellertid icke den, som gaf sig, som man säger, i första hugget. Han syntes tvärtom finna ett stort nöje i att betrakta hennes argsinta min, dervid långt ifrån sparande sina reflexioner. Hon märkte det äfven, äfvensom hur han förnämt läpjade på drycken, som skänkflickan satte fram, och spottade ut den gång på gång öfver golfvet.