— Assim, ropade Singoalla till den mörke mannen, hör du? Erland hatar icke längre sin och Singoallas son!
— Jag hör, svarade mannen dovt. Kraften kan då verka. Låt den verka snart!
— Han hatar dig icke längre, upprepade Singoalla med gränslös förtjusning. Har han kallat dig son, anar han, att du är hans son? Säger han icke stundom, att du liknar Singoalla? Har han aldrig nämnt mitt namn till dig? Visst har han det!
— Nej.
Singoalla förde handen till pannan.
— Nej, sade hon saktare, jag borde veta det... Sorgbarn, är fru Helena mycket skön? Smeker riddaren ofta sin maka? Älskar han henne mycket?
— Ja, svarade Sorgbarn, och Singoalla vände bort sitt ansikte och dolde det mot den kalla klippan.
— Låt kraften verka! hördes Assims röst.
— Var icke ledsen, moder, bad Sorgbarn och förnyade sina smekningar, till dess Singoalla åter vände sitt ansikte till honom.