Sorgbarn inträngde i irrgångarne bland dessa klippor, klättrade än upp än ned och stod äntligen i en grotta, dit endast matt dager letade sig väg mellan hällar, slängda som tak över lutande granitblock. Käck hade följt gossen på hans bland ris och snår knappt skönjbara stig.
Grottan var bebodd. En mossbädd, klädd med skinn av skogens djur, följde de oregelbundna väggarna. En flat sten gjorde tjänst som bord i hålans mitt. På golvet lågo en båge, en bunt pilar och ett svärd, och där bredvid svedda grenar på en hög av kol och aska.
Två skepnader sutto i skymningen där inne, när Sorgbarn kom med Käck. Den ena var en man, mager, svartbrun och skumt blickande ur ihåliga ögon. Den andra var en kvinna, mörk och mager likasom mannen. Båda tego och stirrade framför sig. Onämneligt lidande suckade i varje drag av denna kvinnas anlete; trånande smärta hade tecknat linjerna av hennes gestalt. Men skönhet låg ännu, ett blekt, händöende skimmer, över denna bild av sorgen: en vemodig skönhet, påminnande om sin egen stundande förintelse.
— Sorgbarn är här, sade mannen, ty kvinnan hade icke hört ljuden av gossens steg, icke ens 109 märkt, att Käck lagt sig på mossbädden bredvid henne, där han gäspade och sträckte sig alldeles hemmavant.
Kvinnan spratt till och såg upp. Sorgbarn hade lagt sina armar kring hennes hals, kysste henne på mun, ögon och panna, tryckte sin kind mot hennes och sade:
— Goda moder, jag bär ett glatt budskap till din själ.
Singoalla — ty denna kvinna var Singoalla — svarade då med livat anlete:
— Ett glatt budskap? Vill du giva mig en solstråle, du son av en grym fader? Sorgens barn, älskade, älskade, giv mig honom, men låt honom ej försvinna!
Singoalla fattade Sorgbarns hand och förde den över sin panna.
— Min fader hatar mig icke längre, sade Sorgbarn. — Det var detta budskap han ville framföra.