— Nej, då jag sökte dig, var jag även i grannskapet av slottet. Jag hörde folk tala och säga, att han är död.
— Gå då från mitt ansikte och låt mig dö, bad Singoalla och lutade sin panna mot granens stam.
Assim stod orörlig; suckar hävde hans barm. Även Singoalla var tyst och orörlig, där hon satt med pannan tryckt mot granens hårda bark. Då närmade sig henne Assim slutligen, lyfte henne i sina armar och bar henne ett stycke. På samma kulle, där vagnborgen nyligen varit, väntades Assim av två hästar. Han svepte Singoalla i sin kappa, band henne vid den ena hästen, fattade tygeln, svängde sig själv upp på den andra och red mot söder.
Käck följde Assim och Singoalla.
Giftdrycken.
Då Assim sade, att Erland var död, talade icke sanningen ur hans mun utan svartsjukan och hågen att rädda Singoalla.