— Vad vill du mig?
— Rädda dig, Singoalla, att du icke faller i de vitas händer. Du är ju ensam, olyckliga barn. Du är hungrig; här ett bröd! Du fryser; här min kappa! Stig upp, Singoalla. Om du icke älskar Assim, så låt honom likväl rädda dig. Du är förskjuten av din fader, men jag kan icke övergiva dig.
— Gå ifrån mig! Du och din moder, I haven dödat min Erland. Du är förhatlig för mina ögon.
Assim teg och dolde ansiktet i sina händer.
— Assim, utbrast Singoalla hastigt. Du är god, jag skall icke visa dig bort; nej, jag skall följa dig och jag skall älska dig, om blott du uppfyller en enda bön.
— Jag vill ju dö för dig; jag vill göra allt vad du vill, blott icke lämna dig, sade Assim med ett lätt skimmer av glädje i sitt mörka ansikte.
— Väl, gå till borgen och återvänd hit med Erland! Men kom ej tillbaka utan honom! Våga ej komma utan honom!
— Din Erland är död, sade Assim, grymt sargad i hjärtat av dessa ord.
— Du ljuger.