— Att jag tar emot gåfvor af en man, som älskar mig? Att jag låter honom sörja för min existens? Anser du att jag gör honom orätt? Men han begär ingenting bättre. Däri består just hans lycka.
— Agnes har du inte ens något minne af dina forna rättsbegrepp?
— Seså, äro vi nu där igen?
Hon skrattade, kastade hufvudet bakåt, stödde armbågarna mot karmen på en stol bakom sig och gaf mig åter en öfvermodig, utmanande blick.
— Säg mig, min kära moralpredikant: är jag mycket olik de kvinnor, hvilka i sedligt afseende nästan betrakta sig som hälgon? Jag tar emot blott så länge man af fri vilja ger mig. De åter se blott på sin fördel och fordra att en man skall förbinda sig att underhålla dem hela deras lif, äfven om han inte brydde sig ett dugg om dem. Det tycker jag värkligen vore att skämmas för.
Hennes ord gjorde mig så häpen att jag icke kunde svara någonting.
Agnes såg på sin klocka.
— Nu ha vi inte mera tid att disputera.
Hon ringde, bad kyparen sända sakerna till ångbåten och betalade sin räkning.
— Hvad tänker du på, Lisi?