Jag låtsade se ut genom fönstret för att slippa hennes åsyn.
— Nåväl, Lisi. Säg ut hvad du tänker.
— Jag skäms på dina vägnar.
Jag hörde henne springa upp från stolen.
— Du?
Hon brast ut i skratt.
— Jaså, — skäms du på mina vägnar? Vänd dig om!
Jag gjorde som hon bad. Vi stodo där midt emot hvarandra. Agnes rak, stolt och vacker. Hon mätte mig med ögonen och fann mig antagligen högst obetydlig.
— Hvad är det egentligen du skäms för? frågade hon med ett svagt hånleende på läpparna.
— Det borde du veta utan att fråga.