Han gick ut i staden, skötte lugnt sina angelägenheter och brydde sig icke ett grand om att förhållandet emellan oss var brutet?
Eller — hvad viste jag — kanske företog han åter i dag någon utfärd med Agnes?
Kanske omtalade han just nu för Agnes min svartsjuka, och kanske skrattade de åt mig?
Det föreföll mig först alldeles omöjligt. Men när denna tanke engång slagit rot i min hjärna, så lossade den icke mer därifrån. Om jag äfven för en stund lyckades fördrifva den, så kom den snart åter med dubbel styrka och förvandlades småningom till säker öfvertygelse.
Mitt hat från i går började åter sjuda inom mig. Jag måste få tag i dem, måste få — —
Jag viste inte rätt hvad jag ärnade göra, tog blott hatten, parasollen och handskarna och begynte gå åt gästgifveriet till.
Ingalunda var hon väl nu hemma, men kanske viste man där, hvart hon gått. De skulle åtminstone kunna säga i hvems sällskap hon gått ut…
VII.
— Om fröken Verther var hemma? Joo — fick jag till svar. Och en beskäftig kypare med serviett på armen skyndade framför mig genom korridoren och öppnade dörren till Agnes' rum.
Vid första ögonkastet såg jag att Antti icke var där. Agnes var ensam och halflåg utsträkt i en hvilstol.