Om jag nu just träffat Antti, skulle jag ha talat öppet med honom, skildrat för honom hela mitt sinnestillstånd i går, och vårt förhållande skulle säkert ha kommit på rätt igen.

Men när jag i denna afsikt gick in i hans rum, fans han ej där. Han hade för längesedan gått ut i staden, sade Mari.

Det återstod ej annat än att vänta. Jag sysslade med ett och annat, under det tankarna gingo sina egna vägar.

Jag hörde nog när Antti kom hem, men jag kom mig ej för att gå och tala med honom. Matsalen var ett neutralt område, där kunde vi bäst träffas. Mari gick och bad honom till frukosten; jag stod vid ändan af bordet, ett rof för stridiga känslor. Jag lyfte lilla Aino upp på sin stol, band haklappen om Anttis hals och lät honom klifva upp på sin vanliga plats till höger om mig.

— Vänta nu vackert tils pappa kommer.

Han kom. Han hälsade kort god morgon, kastade en sidoblick på oss och satte sig till bords. Jag satte mig midt emot honom som vanligt och stälde i ordning maten för barnen, sade med låg röst hvad jag hade att säga dem och undvek att se åt Antti.

Därpå tystnade jag också, och intet annat ljud hördes än knifvarnas och gafflarnas skramlande, ty äfven barnen åto för att stilla den första hungern så hastigt, att de icke sade ett ord.

Huru gärna jag velat veta hvad Antti egentligen tänkte och hvad han ämnade göra! Men det fick jag naturligtvis ej, då jag icke kunde närma mig honom med en blick, ett ord eller den minsta åtbörd. Jag kunde icke ens förmå mig att räcka honom de asietter, som råkade stå i min närhet, då han icke räkte mig dem, som voro närmast honom. Stoltheten gjorde hvarderas sinne hårdt och vidgade klyftan mellan oss alt mera.

Rummet föreföll mig tomare än vanligt, då Antti gått bort. Omedvetet hade jag likväl kanske önskat och väntat att han skulle säga någonting eller att någondera af en tillfällighet fått anledning att yttra ett ord. Men Antti slutade sin måltid före oss, stolen skrapade i golfvet, och dörren slöt sig efter honom. Om en stund gick han åter ut i staden.

Mitt sinne blef alt mörkare. Detta var dock altför sorgligt.