"Oförsigtiga?"
"Leistén har just tänkt säga det åt Nymark. Han vet kanske inte hur mycket man redan talar om er."
Alma satt som en lifdömd. Hon var nära att förgås.
"Jag har ständigt försvarat dig. Sist just nyss. Och Leistén har varit riktigt ond. Han, som tycker så mycket om dig. Går du bort redan?"
"Jo. Jag kan inte dröja här längre."
"Du är väl inte ledsen på mig, derför att jag sade det? Det var ju ditt eget fel, då du började fråga."
"Nej, hur skulle jag kunna vara ledsen på dig derför!"
Alma visste knapt hvad hon sade. Hon tog ett hastigt farväl och skyndade ensam ut i den mörka natten.
VII.
Det var kallt. Snön knarrade under hennes lätta steg. De långa, släpande fållarna böljade efter henne på den torra gatan. Då och då fastnade stycken af silfverskir vid någon sten och glänste så klart i sin gråa omgifning, att de dagen derpå lockade till sig mången förbigåendes blickar, tills slutligen barnen funno dem, med jubel togo upp dem och visade dem för hvarandra.