"Dyra, lilla Alma min, lifvet är ondt; bäst att hvarken tänka framåt eller tillbaka, utan blott njuta af sin lycka, så länge den varar."
"Om vi skulle dö på en gång, John, så att inte någondera skulle bli lemnad ensam kvar."
"Sluta upp nu redan, min älskling, med att tänka på döden."
"Jag kan inte. Den sväfvar ständigt för mig. Ibland, då jag föreställer mig, att…"
"Att hvad?"
"Att du kanske skall dö," fortfor hon sakta och förfärad, "lemna mig och barnen…"
Alma kunde ej mer hejda sin gråt.
"Men, Alma, du är ju en riktig toka. Så barnslig du är! Nu skola vi fara hem, och aldrig mera komma vi midt i natten hit ut att svärma, då det har sådana följder. Få se, att du nu är sjuk i morgon."
"Åh nej."
Alma torkade sina ögon och försökte lugna sig.