Nu sade grannen far väl. Han hade förmodligen hört samma sak dryftas månge gånger förut och han kunde se på åldermannens framskjutna underläpp och rynkade ögonbryn, att denne gjorde sig i ordning till en grundligare föreläsning, angående sin bortkomne kompanjon.
Det dröjde icke heller länge innan Anders fann sig vederbörligen instufvad mellan några bresiljepackor, garnbundtar och knippor af torkad fisk samt undfägnad med sött plommonbränvin och holländska skorpor, allt under det att åldermannen vidt och bredt berättade om sina många olyckor, hvilka alla tillskrefvos hans forne vän, den skurken qvartermästaren. I vissa fall hade han må hända icke heller så orätt. Hufvudinnehållet af hans berättelse var följande:
Några veckor förut hade åldermannen haft gille och så månge gäster, yppighetsförordningen medgaf, hade han samlat hos sig. Granrislukten och oset från de många talgljusen fylde liksom en qväfvande ånga de låga rummen. Men sinnena voro unga och behofven för glädjen små. Under de med lingonris omvirade träkronorna svängde sig, i liflig takt, det ena paret efter det andra, och allas anleten svettades uppsluppen fröjd. — Då stannade allt liksom af ett trollslag. Från dörren hördes skrik och svordomar. Den ene spelmannens fiol kom surrande fram öfver golfvet och krossades i bitar.
Det var qvartermästaren som stälde till allt samman och en hisklig excess uppstod. Med sönderfläkt uniformsrock och ansigtet uppsväldt af vin och värme hade han med våld banat sig in i dansstugan och fattat den blyga Brita om lifvet, för att släpa henne ut med sig.
— Go' vänner! — skrek han, så högt han förmådde med sin hesa, skrofliga stämma då man sökte hindra detta — Jäntan här, som jag nu håller fast, är min käresta, och har varit det i fulla två år, fast hennes gnidare till far inte vill bestå prest till brölloppet.
Ett sorl af förtrytelse uppstod vid detta öfvermodiga tal. Kraftiga näfvar, förde af mer än ett afundsamt sinne, höjdes i luften. Äfven spelmännen skyndade sig att lägga bort sina instrument och grepo till värjorna. Allt liknade sig till blodigt slagsmål. Till lycka för qvartermästaren hade emellertid hans värja redan vid inträdet fråntagits honom och kastats ut på gården, hvadan han endast kunde använda sina knytnäfvar, och inom kort måste han derför taga sin tillflykt ut på gården samt derifrån, efter en gagnlös ordvexling, ut på gatan.
Striden om den blyga Brita var likväl härmed icke ändad.
När åldermannen påföljande morgon solade sig i all maklighet på bodtrappan, fick han nämligen, bäst det var, se tvänne sällsamme figurer komma tågande rakt emot sig från gränden. Karmosinfärgen i hans anlete bleknade till blyhvitt, och i nästa ögonblick stod han skälfvande bakom disken, medan hans dräng, allt hvad han i sin ångest förmådde, skyndade sig att lägga hasp och reglar på dörren. — Och detta skedde i grefvens tid, ty qvartermästaren hördes strax derpå i argsint ton fordra att genast varda insläppt. I annat fall skulle han skjuta eld på hela huset.
Bakom honom såg åldermannen, genom det hemliga synhålet i fönsterkarmen, till sin stora förskräckelse en ännu besynnerligare figur. Det var en tio års pojke, utklutad på det mest fantastiska sätt och väpnad från topp till tå. I hvardera handen bar han sålunda en stor ryttarepistol, två dylika voro instuckne, jemte någre knifvar och dolkar, i ett bredt bälte, som han hade om lifvet och dess utom släpade efter honom på gatstenarna qvartermästarens länga huggvärja.
— Öppna, eller jag skjuter detta kråknäste i brand och röker ut dig, du gamle räf! — ropade qvartermästaren, i det han stälde sig bredbent och utmanande framför dörren.