— Tycker du, qvinna, — utbrast gubben vresigt, så snart han såg sin hustru på trappan, — att det är rätt och kristligt att förleda barnen till onödigt gatspringande, i stället för att hålla dem hemma till tukt och arbete?
— Kan tänka det vore bättre om hon hölle sällskap med den långe räkeln till qvartermästare? — svarade mor Grijs, genast färdig att upptaga striden. — Men det säger jag dig, att aldrig är det värdt, att du en gång till kommer och trugar henne i hop med den tobaksrökande morianen.
— Åh nej du, med den kommersen är det nog slut, för si förstås, sa' han som åt upp sillen och drack ur sillsältan. Nästa gång han sticker åstad, ska' jag klappa honom både bak och fram!
— Så, låter det nu ur den tonen. Bevars, nyss fanns hvarken hustru eller barn för den storskrytar'n, när han stack sig innan för boddisken...!
— Säg då far, hvad har händt? — inföll flickan orolig, då hon märkte sin fars bekymrade min. — Hvart har han tagit vägen? Det är nu snart en vecka se'n han var här.
— Ja, det får du fråga den lede.
— Och alla dina pengar, Grijs! — utbrast gumman och slog händerna samman. — Hvart ha de tagit vägen?
— Ja, det får du äfven fråga honom om! — puttrade åldermannen.
— Ack, Gud misskunne dig, Grijs. Alla våra pengar och de tusen dalerna sedan, som du gaf honom den qvällen, du mins, för att han skulle köpa råg i Liffland?
— Intet lip mor! — afbröt åldermannen kärft. — Om man sjelf biter sig i tummen, tjenar det ej till stort att qvida, för si förstås!