ORESTES.
Nåväl, hvi skulle egna dig att dö med mig? 1070
PYLADES.
Det frågar du! — hvi lefva utan vännen min?
ORESTES.
Du ej moder dräpt, som jag, olycklige.
PYLADES.
Ilag med dig; thy bör jag lida ock med dig.
ORESTES.
Spar lifvet åt din fader, och med mig ej dö!
Ty du har fosterland ännu, men icke jag. 1075
Och fadersboning, och af gods en riklig skatt.
Men miste går du om min stackars systers hand,
Som jag dig lofte, vördande vårt vänskapsband.
Tag derför annan delarinna till din bädd,
Ty svågerskap emellan oss ej eger rum. 1080
Nu mellertid, vår vänskaps tjusningsfulla namn,
Farväl! Ty ej för oss det finnes, men för dig.
Ty vi, som dö, all glädje bli beröfvade.