ORESTES.
Så må jag tala nu! men alltid långa tal
Framför de korta gälla, och begripas mer.
Gif mig, o Menelaos, intet af ditt gods, 635
Men återgif mig hvad utaf min far du fått.
Ej skatter menar jag; — de skatter, om mitt lif
Du räddar, äro mig bland alla älskligast.
Gör jag väl orätt? I min nöd jag måste få
Hvad orätt är af dig. — Agamemnon ock, min far, 640
Med orätt Hellas samlande, mot Troia drog,
Sjelf utan minsta brott, men för att din gemåls
Oratta handling bota, och förseelse.
Oss detta ena för det ena ge du bör.
Min far blottställde — så bör göra vän för vän — 645
Sitt lif för dig, och kämpade inunder sköld,
Att du tillbaka måtte få din äkta hälft.
Umgäll mig alltså detta, som du der mottog,
Och möda dig för vår skull blott en enda dag
Och stå som räddare, — ej tio långa år; 650
Väl Aulis tog som offer hulda syster min;
Jag efterskänker det; ej dräp Hermione!
Ty, då jag är olycklig, såsom nu, bör du
Ha öfvervigten, och jag få forlåtelsen.
Mitt lif förära åt min olycksfulla far, 655
Och systrens lif, som jungfru varit länge nog.
Ty, dödad, värnlöst lemnar jag min faders hus.
Du svarar mig: "omöjligt" — Så likväl i nöd
Den ene vännen bör den andre skänka hjelp.
Men hvad behöfs väl vänner då, när allt går väl? 660
Ty guden sjelf, som hjelpa vill, är ensam nog.
Att du din maka älskar, tror allt Hellas' folk,
(Ej för att smickra, och bedraga talar jag,)
Vid henne jag anropar dig, jag, olycksman.
Hvart är jag kommen? är det jag som plågas blott? 665
Det är för allt vårt hus, som jag anropar dig.
O du, min egen faders egen bror, var viss,
Att under jord den döde detta hör, och att
Hvad jag har sagt, hans vålnad hviskar öfver
Bland tårar detta, jemmer och bedröfvelse 670
Jag ordat har, och beder med enträgenhet
Om räddning nu, som alle söka, ej blott jag.
KHOREN.
Ock jag änskönt jag qvinna är, anropar dig,
Att bistå de osälla; ty du gitter det.
MENELAOS.
Orestes, ack, jag för dig allsköns aktning bär, 675
Och vill i dina olycköden taga del.
Men kraft dertill jag önskar mig från gudarna.
Ty så man sine blodsförvandters smärtor bör
Gemensamt bära, om en gud förlänar kraft,
Så, att man stupar, eller nedgör fienden. 680
Ty med en här, på bundsförvandter blottad, hit
Jag kommit har, af tusende bekymmer trängd,
Med sparde vänners obetydeliga kraft.
I öppen fejd alltså vi torde Argos ej,
Pelargerlandet, kufva; om med blida ord 685
Vi kunne det: — vårt hopp deri vi hafva satt
Hur kan det stora någon med det lilla ta?
Ty då när pöbeln i sin vrede rasar fram,
Den lika svår att dämpa är, som häftig eld.
Men om man för den fikne fogligt efterger, 690
Och viker undan, passande på lemplig tid,
Den sansar sig kanske. — Och när den fällt sitt mod,
Man kan den lätt handtera, efter egen skön.
Hos pöbeln miskund finnes, men der finns ock trots,
Och den som passar på sin tid, är ärans man. 695
Nu går jag, frestande att stat och Tyndareus
Med dig försona, att de öfve mildt sin makt.
Ty skeppet kränger, när för mycken vind det tar,
Men reser sig igen, när seglen in det drar.
Så gud ock hatar alltför mycket öfvermod, 700
Och stadsbor hata; derfor — allvar är mitt tal —
Med vishet jag dig rädda bör, och ej med trots.
Med härsmakt ingalunda — som du tror kanske —
Jag kan dig rädda. Lätt ej, med ett enda spjut,
Man nedergör den ofärd, som omgifver dig. 705
Ej nånsin förr till Argos' jord, i ödmjukhet
Anlände vi; likväl det oss nödvändigt är,
Som kloke män, att vara ödets slafvar nu.
(afträda.)
ORESTES.
O endast för en qvinnas skull härförare,
Men eljes intet, fegaste till vänners hämd, 710
Du vänder dig från mig, och går? Agamemnons sak
Är ute. Fader, i din olycksstund förrådd!
Ve mig; jemväl förrådd! Och mera finns ej hopp,
Ej här, ej der, att rädda lifvet ur Argeiers hand.
Ty denne man min räddnings enda tillflygt var. — — — 715
(Pyladet nalkas.)
Dock der jag ser den käraste bland dödliga,
Min Pylades, i fyrsprång hit från Phokis kommande,
En ljuflig anblick: trogen man i nödens stund
Du hellre ser, än lugnet ser sjöfaranden.
PYLADES.
Fortare än hvad jag borde, genom staden kommer jag, 720
Hörande om folkets möte, som jag klarligt sjelf har sett,
Ställdt mot dig, och mot din syster, som de ärna dräpa strax.
Hvad är det? hur går? hur mår du, kärste bland jemnåriga.
Och bland, vänner, och bland fränder? — ty allt detta är du mig.