Eländige, som bragtes till det yttersta!
ORESTES.
Till dig mitt hopp om räddning utur nöden står.
Men då du lycklig kommit till olyckliga,
Så gif åt dina vänner af din lycka med,
Och framgången för egen räkning ej behåll! 445
Men tag också i vedermödorna din del,
Och fadrens ynnest gälda emot dem, du bör.
Ty namnet blott, men saken ej de vänner ha,
Som ej uti olyckorna sin anpart ha.
(Tyndareus synes komma.)
KHOREN.
Der stapplar uppå ålderdomlig fot, minsann, 450
Svartmantlad Spartiaten Tyndareus hitåt,
Med håret klippt på sorgeart, för dottrens skull.
ORESTES.
Jag är förlorad, Menelaos! — Tyndareus
Till oss sig närmar, han hvars ögon aldramest
Jag blygs att möta, sedan detta blivit gjordt. 455
Ty han mig fostrade som litet barn, och mig
Med många kyssar höljde; Agamemnons son
Kringbärande på armarna, och Leda med.
Mig ärande likt sjelfva Dioskurerna.
Och dessa två jag, arma hjerta, arma själ, 460
Ej väl har vedergällt. Hvar finna mörker nog.
Att gömma anletet? Hvar moln, att framfor mig
Jag ställa må, och undgå gubbens skarpa blick?
TYNDAREUS.
Hvar kunde jag väl råka få min dotters man,
Menelaos? Ty på Klytaimnestras graf då jag 465
Mitt offer gjöt; jag hörda att till Nauplia
Han med sin maka kommit, räddad ändtligen,
Ledsagen mig; ty vid hans högra sida jag
Vill stå och helsa, skådande sentida vän.