O ve, ve! | Stroph, 310
Snabbfotade och bevingade,
Höga gudinnor, er,
Som fröjdtomt säte besitten bland
Tårar och jemmer,
Svarthyige Eumenider, som kretsen 315
Vida ethern igenom, krävande
Hämd på blodskuld, hämd på hvart modermord,
Eder anropar jag, eder anropar jag:
Nu Agamemnons son tillstädjen för-
gäta sitt raseri, det vilda. 320
Stormande! Hvad olycksqval
Dig, usle, drabbade, till undergång.
Sen du oraklet tog emot, som Phoibos
Ifrån sin trefot gaf i gudalunden,
Der jordens medelpunkt sägs gömd. 325
O Zeus, Zeus | Motstr.
Barmhertighet, hvar? O hvad blodig
Strid, som nu förestår
Dig, usling, gripande dig an; och tårar
Mänga med tårar 330
Skall bland Erinnyerna någon, som hitbär
Din moders blod, och dig vansinnig gör!
Derför veklagar jag, derför veklagar jag.
Den stora lyckan ej bland menskor trifves.
Se, seglet på den snabba båt. 335
Hur det af stormen-sönderrifves:
Så lyckan öds, tills sista spillren drifves
Af qvalens störtvåg, under jemrens gråt.
Ty hvilken annan ätt tillförene,
Än den, som genom gudsgiftermål 340
Från Tautalos härstammar, har jag väl vörda bordt?
(Menelaos kommer.)
Se, der har vi kongen, der kommer
Menelaos, vår drott, af sin praktskrud
Genast igenkänd,
Att han af Tantaliderna en är. 345
O du, som med tusenskeppiga flottan drog
Till Asiens kust,
Hell dig, du lycka och framgång haft,
Och lyktat med gudarnes hjelp ditt värf!
MENELAOS.
O kongaborg, dels jag med fröjd dig återser, 350
Från Troia länd, och dels jag suckar vid din syn,
Ty rundtomkring af hiskliga olyckor snärjdt
Jag aldrig nånsin mera sett ett annat hus.
Ty Agamemnons öden ren jag veta fick,
Och huru han af egen maka mördades. 355
Då jag tog hamn vid Malea; ur vågorna
Sjömännens siare förkunnade det mig,
Lögnlöse guden, spåarn Glaukos, Nereus' son,
Som ögonskenligt steg ur sjön, och ordade:
"O Menelaos, mördad ligger broder din, 360
Besviken af sin egen makas sista bad!"
Det tårar kostade mig sjelf och mina män,
Rätt många. När jag sen beträdde Nauplias jord,
Och ren min maka hade hitåt kosan vändt,
När jag Orestes redan, Agamemnons son, 365
Mig trodde sluta få i famn, och modren hans
I frid och fröjd, af fiskarfolket hörde jag
Om Tyndareiska dottrens gudalösa mord.
Och nu, hvar är han? sägen mig, J unga mör,
Hvar Agamemnons son, som detta brott begick. 370
Han var ett barn i Klytaimnestras armar än,
Då denna borg jag lemnande, till Troia drog,
Att jag ej honom, om jag såge, kände nu.
ORESTES.
Jag är Orestes, Menelaos, som du sökt.
Ock gerna jag för dig mitt brott berätta vill. 375
Först dina knän jag vidrör, hjelpbegärande,
Och höjer bönen, utaf ingen qvist bestyrkt:
Ack, rädda mig! I lycklig stund du kommen är.
MENELAOS.
Hvad ser jag, gudar? hvem bland skuggor skådar jag?
ORESTES.
Rätt sagdt! för qval jag lefver ej, men dager ser. 380