Derpå gamle Wäinämöinen
Styrde på det blåa hafvet,
Styrde en dag, styrde tvenne,
Styrde än på tredje dagen,
Och nu synas egna dörrar,
Egna portar höras rassla
På den dimomhöljda udden,
På den skogbeväxta holmen.
Nu den gamle Wäinämöinen
Låter sångens toner ljuda,
Mannen röres, skägget darrar,
Men ej vrida sig hans käkar.
Tranan satt uppå en stubbe,
Ofvanpå en fuktig tufva,
Uti Pohjola det mörka,
I det mulna Sariola;
Tranan räknar finger-benen,
Räknar talet utaf tårna.
Hörde underbara ljudet,
Hörde Wäinämöinen sjunga,
Öppnade sin vida strupe,
Upphof sen ett gräsligt läte,
Hvaraf hela Pohja vaknar,
Onda väldet väcks ur sömnen.
Louhi Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma
Ilar straxt att Sampo finna,
Efterse det granna locket
Uti Pohja-gårdens stenberg,
Inom kopparbergets gömmor.
Sade sedan dit hon kommit:
"Ve nu mina dar, jag arma!
Hvem har här väl låsen söndrat,
Sönderbrutit alla gångjern,
Öppnat alla slottets dörrar,
Alla borgens portar rubbat?
Kunde Sampo vara bortförd,
Granna locket hädan buret?
Ja, visst är nu Sampo bortförd,
Visst är granna locket buret
Ifrån Pohja-gårdens stenberg,
Ifrån kopparbergets gömmor,
Från de nio låsens stängsel."
Louhi Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma,
Sänder upp en bön till Ukko,
Dunder-guden så anropar:
"Ukko, sänd en häftig stormvind,
Väder-ilar oerhörda,
Lyfta upp det svarta gruset
Ofvan hafvets klara bölja,
Att ej Wäinö slipper undan,
Att ej vattnets vän kan färdas."
Det var Ukko, öfver-guden,
Bjöd nu vindarna att blåsa,
Luftens stränder till att brusa.
Vindarna att blåsa väcktes,
Luftens stränder till att brusa;
Häftigt blåste vestanvinden,
Sydvestvinden for med styrka,
Starkare ännu for sunnan,
Östanvinden hven ohyggligt,
Nordan dånade förfärligt.
Barren blåste de från träden,
Blåste blommorna från ljungen,
Hylsorna kring frö't från gräsen,
Blåste äfven gäddbens harpan,
Harpan gjord af fiskens fenor,
Bort från Wäinämöinens fartyg.
Ahto harpan såg på böljan,
Bergade den snart och förde
Till sin fiskuppfyllda boning.
Sade smeden Ilmarinen.
"Visst har håret vind fått känna,
Skägget röna onda dagar
Äfven uppå dessa fjärdar;
Sällan lära dock de pröfvat
En så mäktig storm, som denna.
Ve nu mina dar, jag arme,
Som for ut på vida hafvet,
Mig begaf på öppna fjärdar,
Trampade på träd, som rullar,
Stödde mig på qvist, som skälfver.
Vinden är nu mig en tillflykt
Och förbarmaren är böljan."
Nu den gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Ej att gråta uti båten,
Jemra sig uti en farkost;
Gråten hjelper ej ur nöden,
Jemmern ej från onda dagar."
Det var muntre Lemminkäinen,
Hvarken gret han, eller gladdes,
Kom i håg sitt förra läge,
Mindes väl sitt fordna trångmål;
Ökade blott sido-bräder,
Redde sqvättbord uti båten
Till en höjd af trenne famnar.
Vinden fick nu skaka båten,
Böljorna den kasta, rycka;
Höjd i båten fanns tillräckligt,
Nog förråd uti dess sqvättbord.