Herr Grenander ställde sig oskyldig som det barn som föddes i natt — och var det också. Han hade just avslutat underhandlingarna med den kvinnliga båtbetjäningens styrande mästarinna, en liten prydlig marseillanska, om överlåtelsen av två damhattar och en resrock till ett oskäligt pris och var omåttligt belåten med sig själv.
Vid de första orden av madame Lamelle om ett »olämpligt förhållande» mellan Adorée och spanjoren brast den hederlige herr Grenander ut i skratt. Madame Lamelle såg spöken mitt på ljusa dagen!
— Är det underligt, frågade han, om flickan tycker det är roligt att prata med en landsman? Fröken Villanueva är barnslig och oerfaren, men hon har en förträfflig karaktär, och skulle herr markisen tillåta sig några friheter, så var övertygad om, att han får ett svar, som kommer honom att tappa lusten att göra om försöket. Vad säger madame Lamelle om den här hatten?
Föga gynnsammare förlopp fick den mot fröken själv dirigerade attacken. Doktor Morin trasslade in sig i språket och Adorée började skratta — varvid expeditionens ledare för första gången försummade att beundra damens pärlsmycken till tänder. Mycket förstod hon heller inte av harangen, men tillräckligt i alla fall för att begripa avsikten att svärta ned landsmannen, don Ramon. Enligt konstaterad världsordning bidrog detta i hög grad att göra den förtalade ännu mera intressant i hennes ögon.
Så mycket vann man med det.
Dagen därpå tyckte emellertid herr Grenander, att han borde tala med Adorée om saken.
— Du sysselsätter dig bra mycket med don Ramon, den spanske markisen, anmärkte herr Grenander.
— I regel är det nog han som sysselsätter sig med mig.
— Kan väl vara. Det väcker i alla fall uppseende, man pratar...
— Låt dem prata.