Madame Lamelle hade ångrat sin sura min, sedan Alberto på ett fullständigt kriminellt sätt förvanskat myndlingens ordval, och storfurstinnan väckte Leo Peolbins häpnad, när hon lade Adorées händer i sina och föreslog henne att inte vara förbehållsam, om petite amie hade några »önskningar som voro höljda av dimmor eller åskbyar». Den poetiska bilden drog Alberto sig inte för att tolka och följden blev att fröken Villanueva började dyrka storfurstinnan som ett övernaturligt väsen.
Kapten Le Moine var fatalist som många begåvade fransmän. Han inbillade sig att det gynnsamma vädret stod i någon storts mystiskt samband med fripassageraren och behandlade henne med den vördnad en klok karl visar sin mascot. Doktor Morin (som slagit åder på fröken Villanueva) visade i sin tur inte längre samma intresse för morgongrenadinen och middagspernoden. Ödet ville, att han en gång gått i trampfart mellan Buenos Aires och Montevideo, en route som fällt ut så pass mycket spanska att doktorn kunde — till de andras gröna förargelse — extemporera ett halvt tjog kastiljanska komplimanger.
Men värst ansatt var den spanske markisen, don Ramon.
Ryssen, Leo Peolbin, hade redan före den epok ombord på Lorenzo, som inleddes med fröken Villanuevas uppdykande ur pufflocket, funnit sitt största nöje i att tala illa om don Ramon och därvid haft roade lyssnare i de tre engelsmännen, särskilt lord Fairy.
— Jag känner de italienska markiserna, plägade herr Peolbin säga, och de smaka sannerligen inte efter mera. En mot Spanien mycket välvillig matematiker skulle säga er att det går femhundra spanska markiser på en italiensk, och då kan herrarna tänka sig... För resten, vad är en spansk markis, finns det över huvud några spanska markisat? Har herrarna hört talas om dem? Jag har åtminstone aldrig gjort det, fast jag färdats i alla fem världsdelarna.
Och så reste herr Peolbin sig upp och imiterade på ett mycket lustigt sätt spanjorens spotska hållning, hans sätt att kasta huvudet tillbaka och rycka i den blåsvarta mustaschen.
— För att inte tala om markisens sekreterare, inföll mr Lifton, när munterheten lagt sig. Sekreteraren, herr Sirius!
Ögonblickligen förvandlades herr Peolbins pose i en halvt oförskämd, halvt krypande gest, som fullständigt täckte bilden av herr Sirius. Lord Fairy applåderade och mr Lifton tillade några ord om resande patrask i allmänhet och spanjorer isynnerhet.
Nu fanns det ju olyckligtvis en spång utlagd mellan don Ramon och fröken Villanueva — det stolt klingande språket — och av den spången var don Ramon nog låg att begagna sig vid alla både möjliga och omöjliga tillfällen. Adorée blev förtjust. Och sedan spanjoren — efter att på listiga vägar ha utrönt fröken Villanuevas födelseort — uppstämt en lovsång (don Ramon deklamerade gärna) över Cadiz och dit förlagt de skönaste stunderna i sitt liv, började Adorée undra om inte det var ödet som sammanfört dem. Och när en ung flicka tar sig till att sätta en högre försyn i samband med en herre, är redan leken inte alldeles ofarlig.
Så fort våra värderade vänner av båda könen ombord på Lorenzo upptäckt Adorées intresse för don Ramon, organiserades som på en tyst överenskommelse två anfallsgrupper, den ena med redaktör Albert Grenander som operationsfält, medan den andra riktade sin offensiv direkt mot fröken Villanueva, varvid doktor Morin fick tjänstgöra som (mycket bristfällig) tolk.