Emellertid föll det mig in, att jag kanske borde lägga fram saken, sådan den var, för Kerman. Han är visserligen en cyniker men inte av det tvättäkta slaget. Jag har alltid haft intrycket att Kermans cynism mera är en gest, en pose, ett koketteri än en karaktärsegenskap. Han har i grund och botten ett gott hjärta — och en cyniker med hjärta är som en skallerorm utan gifttänder, fullständigt ofarlig.
Kerman höll på att rulla en cigarrett av sin evinnerliga caporaltobak och hade rent bord. Tillfället var alltså gynnsamt. Jag stängde dörren till stora redaktionsrummet och började, gående av och an på golvet, relatera huvuddragen av Adorées historia, så mycket jag kände till av den. När jag kommit till slutet, d. v. s. till dags dato, hänvisade jag till de händelser han själv varit i tillfälle att följa — åtminstone fragmentariskt.
— Där har du alltsammans, förklarade jag och gjorde halt och front mot min åhörare.
Han satt stilla som en kissemåns i solskenet — och log. Cigarretten hade längesedan slocknat i mungipan.
— Nå, frågade jag, en smula irriterad, vad säger du? Vad tycker du? Vad råder du mig till?
Kerman svarade ordagrant detta:
— Jag gratulerar dig, gamle stofil. Du har pengar i banken att kosta på dig ett nöje. Tag hand om tösen. Det är ett förtjusande nummer, tro mig.
Vilken jargong! Ett förtjusande nummer!
Ja, om han åtminstone hade sagt: ett oeducerat nummer, ett utomordentligt oeducerat nummer.
För det är vad hon är.