— Vad du ser full av sjutton ut, kunde jag inte låta bli att säga.
— Det har kanske sina skäl, menade Ilmer.
— Vad då för skäl?
— Ja, inte är det visiten hos excellensen.
— Nej, det kan jag väl förstå.
— Hm!
Jag började tycka att situationen var otrevlig och greps av en smygande aning att Kerman redan varit framme och skvallrat.
Äventyret med Adorée började bra — här befann jag mig i en skev eller löjlig ställning ansikte mot ansikte med min egen huvudredaktör. En förklaring skulle se ut som en ursäkt; därför teg jag. Antagligen blev mitt minspel vid detta beslut något bistert — Ilmer brast nämligen ut i skratt.
— Jag har något i kikarn åt dig, sade han sedan, något riktigt finurligt. Men var och en sin egen hemlighetsmakare. God middag.
Det gick trögt med artikeln. Eljest brukar det minsann inte saknas mig ord, när våra sydafrikanska kolonier komma på tapeten, men i dag var det rent besatt. Jag fick inte en mening klar och fristående — och efter en ingress, som hade den rätta träsmaken att avskräcka läsarna, rev jag remsan i sju stycken och började fundera på min nya roll som Alberto. Ilmers uppträdande nyss gav en liten försmak av vad jag hade att vänta — och då är Ilmer den personifierade gentlemannen. Men det har alltid varit min vana att eggas av motgångar och svårigheter; tanken att söka komma ifrån de nya plikter, som makterna samlat över mitt huvud, var mig mera fjärran än någonsin.