XVIII.
— Nu kommer en af de der svartrockarne, för att lukta i hålet efter trollpackan, — sade halte Bertil halfhögt till en af lakejerna, då han såg magister Olaus stiga in genom porten. Till hofmästarens stora förvåning vek denne emellertid icke af, som han trodde, åt höger, — der Thomas Skrifvare, som var sysselsatt med att tillse huru några arbetare höllo på att ånyo uppföra den nedrasade muren — utan gick i stället rakt fram genom den långa förstugan och uppför trappan. Der uppe bodde ingen mer än hennes nåd, grefvinnan. Men det rörde honom icke, tyckte han, hvem som gick dit upp. Han var nog gammal, för att icke blanda sig i det som icke rörde honom.
Grefvinnan hade nyss slutat sin läsning för dagen. Det skymde på och uppbyggelseboken, som låg framför henne på bordet, var igenslagen. Vid magister Olaus' inträde reste hon sig. Skymningen gjorde att hon icke såg, hvem det var som stannade så främmande några steg innan för tröskeln.
— Hennes grefliga nåd, — började magister Olaus saktmodigt, — har förmodligen låtit mitt ringa anlete falla i glömska, men tjugu år göra också vårt öga dunklare.
Grefvinnan lyssnade med ett uttryck af den största öfverraskning. Oaktadt sin lågmäldhet tycktes rösten väcka hos henne de obehagligaste känslor. Hon skyndade ned ur fönstersmygen och fäste en mönstrande blick på talarens torra, skrynkliga anlete.
— Det var länge sedan vi sist sågo hvarandra, Ers ärevördighet, — sade hon stelt, — ja, må hända allt för länge sedan, för att jag väl skulle minnas Er stämma.
— Och dock lär Ert samvete, ädla dam, i sjelfva verket aldrig kunna glömma den!
— Hafven I kommit hit, magister Olaus, för att förebrå mig något af det som händt, så bören I icke glömma, att jag förr en gång låtit föra en prest från min klädningsfåll.
— I glömmen dervid, ädla dam, att den prest, som nu står framför Er, icke är samme stackars yngling, som I dåraden med falska blickar och hycklade leenden, att han icke mera är det barn, som I sågen, när det tog sina första staplande fjät i en ondskefull och syndig verld, utan snarare en gubbe, hvilken är redo att blicka ut öfver ett evigt blifvande...
— Vår Herre skall en gång döma mellan oss, mäster Olaus — sade grefvinnan stolt. — I borden dock minna på, att jag var ung, då vi sist talades vid, och att fattig djekne icke bort blicka upp till adlig jungfru.
— Fattig djekne? — upprepade magister Olaus och hans röst darrade. — Var det då kan hända ett orent hjerta, som talade till den högborna jungfrun, eller var det okyskt tal, som fångade henne i förförelsens garn och kom henne att smyga sig ned ur de mörka, guldskinnsklädda salarne ut bland grönskande ängar, bland solsken och fågelsång, eller var det något annat denne djekne kräfde, än det hon gerna gaf?
— Mäster Olaus!
— Nej, för visso ej, Aurore Dohna. Ransaken blott Ert hjerta!... Hm! Det var en lugn, fridfull sommarqväll. Månen stod full öfver skogen och glänste i de näckrosfylda dammarne. Under en hög alm lutade sig tvenne verldenes barn intill hvarandra och smektes länge i sinlig lusta. Då sade jungfrun: “Aldrig vill jag med kärlek i hjertat se på månen mer, om jag sviker dig, som är min käraste skatt på jorden”. Ja... kan hända sade hon äfven mer än så. Men då prasslade det till i buskarne. De båda barnen sprungo förskräckte upp, likt rådjuren för jägaren. Det var mörka, stränga anleten, som trädde fram mot dem ur löfverket. Djeknen vardt öfvermannad... slagen till marken, ja, piskad som en hund — och den högborna jungfrun skrattade åt hans plåga. — Han hade förledt henne sade hon, med trolldom och rusande drycker. — Tron I väl att jag skulle glömma huru denna dam jagade någon bort från sin klädningsfåll?
— Hvad viljen I med dessa förebrålser, magister Olaus? — frågade grefvinnan oroligt, när han slutat. — Hvad som händt mellan oss för tjugu år sedan torde icke vara skäl att nu bringa på tal. Må hända kunde äfven jag då hafva skäl att göra Er motsvarande frågor, om jag funne det anstå mig.
— Ej kommer jag för att kräfva Er på hvad I lofvat, — sade magister Olaus leende. — Ynglingakänslor trifvas icke väl med hvitt hår.
— I sådant fall kunnen I vända Er till min huskaplan. Han skall få tillsägelse att genast infinna sig hos Er.
Hon vände honom ryggen och gick bort till fönstret, der hon satte sig.
— Hör då först Aurore Dohna hvad jag har att säga, — återtog magister Olaus, höjande rösten. — Det är i den hämnande Gudens namn, jag kommer, i hans namn, som straffar allt intill tredje och fjerde led, och sannerligen säger jag dig derför, att din frukt skall förgöras och all din säd, och du skall intet glädja dig mer bland årsens dagar. Ensam skall du tvina bort om natten och din suckan skall varda daglig spis och dino tårar din dryck, ty det du räddes är kommet öfver dig och det du fruktade hafver råkat dig!
— Och för hvilken synd är han då mig skyldig straffet? — Grefvinnans röst lät osäker.
— För hvilken synd, frågar du? Menar du att Gud dömer orätt eller att den allsmäktige vrider rätten. Ser jag icke klart hur dina läppar skälfva, som fordom, då du hviskade falska kärleksord i mitt öra, ser jag icke hur din blick vissnar bort, som då du förnekade din kärlek till honom, som sedan gick ut i främmande land?
Det lyste till i grefvinnans ögon vid dessa ord. En våldsam suck pressade sig fram ur hennes bröst och hon tog häftigt några steg mot honom, samt fattade hans arm.
— Nämn icke hans namn, mäster Olaus, — ropade hon — eller vid den helige Guden frukta min hämd!
— Sten Bjelkes namn var Er icke alltid förr så kärt!
Grefvinnan fäste på honom en lång, forskande blick innan hon svarade.
— Om jag hade en mans styrka, — sade hon och knöt handen mot honom, — skulle jag qväfva dig till stoft, så hal du är, ja, jag skulle pressa dig till vatten! — Du vågar nämna för mig detta namn, du vågar, eländige tiggarprest, rifva i min själs djupaste sår! — Hennes läppar skälfde vid hvarje ord. — Minnes du då icke hur denna qvinna älskade, minnes du då icke all den lögn du utspred, för att få honom misstrogen och slutligen trolös, minnes du icke, hur den stackars förkrossade qvinnan, som han för ditt leda tal ej ville äkta, stapplade inför dig en qväll, blek och förtärd af ånger och fruktan — hur hon bad och bönföll, bad dig på sina knän, för Jesu heliga namns skull, om förlåtelse och hjelp. — Men svartsjukan kokade i dig. Som en djefvul stötte du henne utan misskund ut i mörka natten?
— Det var en skökas bön!...
— Mäster Olaus!...
Hon ryckte honom våldsamt i armen, som ville hon rifva honom i stycken. Hela hennes kropp skälfde af rörelse.
— Det var en skökas bön, — upprepade magister Olaus lugnt, i det han gjorde sig lös frän henne, — och den bönen kom mig att glömma mycket... Sandkornen i timglaset kunna icke rinna hastigare för andre än hvad dessa tjugu år runnit för mig. Jag minnes full väl den qväll, hvarom du nu talar. Det var en dyster höstqväll. Jag kämpade med onda tankar, som jag aldrig kunde slita bort från min ungdoms fåfängliga drömmar. Då, bäst jag satt der, fick jag se den blomma, som döfvat mig med sin vällukt. Blek och vissnad låg hon för mina fötter. — Vilddjuren i öknen hade trampat på henne, liksom de en gång trampade på rosenbusken på berget Libanon, hvilken bad om cederträdets kärlek — och med tålmodigt och ödmjukt hjerta tackade jag Herren, som visat mig hur nära jag varit att falla.
Magister Olaus höll upp ett ögonblick och betraktade forskande grefvinnans anlete. Hans ögon skimrade af underbar glans. Det tycktes nästan som de skulle velat tala ett annat språk än munnen.
— Aurora! — utbrast han plötsligt och lutade sig fram, liksom ärnade han fatta hennes hand.
Hon drog sig häftigt till baka.
— Hvad viljen I mig, mäster Olaus? Gå! lemna mig, eller jag kallar mitt folk!
— Hvad viljen I mig? upprepade han och hans röst skälfde. — Vet då att jag hatar dig, som så ödmjukat mig, som kommit mig, att liksom Baals dyrkare, slicka den jord, som du trampat. Nej må du lida det straff, som dig är fullkomnadt, eller har du glömt, hvad du bad mig om den qvällen... Har du glömt hvad då qvalde din själ?
Hon stirrade på honom ett ögonblick. En plötslig ingifvelse tycktes få makt med hennes tankar.
— Säg hvar är hon, hvar är mitt barn? — skrek hon och skyndade ånyo mot honom — Mäster Olaus, för mig genast till henne.
— Om jag kunde det, skullen I ej följa mig.
— Jo, jo! På mina knän ber jag Er, mäster Olaus!
— Du har då icke nyligen sett henne.
— Nej, icke på aderton år; ack jag skall evigt tacka Er, bedja för Er, om I fören mig dit.
Han tog ett steg emot henne, men hejdade sig plötsligt och rättade ut sig till hela sin längd.
— Förrädiska hexa! — skrek han, och hans grå ögon glänste. — En gång sade du att jag förtrollat dig, och det var lögn, men en gång till skall du icke dåra mig... Vet att ditt oäkta foster är en trollpacka!
Han berättade nu Elsas historia, samt skälen för att hon skulle vara grefvinnans dotter. Åldern passade in. Mor Gretas förhållande inför rätten tydde på att hon icke kunde vara en riktig mor, ty en sådan hade troligen, oaktadt all sin Gudstro, ej kunnat tysta sina känslor ända derhän att hon skulle vitnat mot sitt eget barn.
Grefvinnan lyssnade med andlös spänning. Hvarje ord tycktes tränga till djupet af hennes själ. Hennes pupiller vidgade sig med feberaktig glans, hennes bröst häfde sig våldsamt.
— Hvilken djefvul, — utropade hon när han slutat, — blåste den lögnen i Er själ?
— Känner du denna? — fortfor han och höll upp det halfva dalerstycket.
Grefvinnans ansigte förvreds af fasa. Det var som hon plötsligt skulle hafva fått se en hemsk vålnad uppstiga mellan sig och talaren. Det var den kalla, jernhårda verkligheten, som i denna talismans skepnad trädde fram i möjlighetens ställe och bröt med ens ned all förställningskonst.
— Jesus!... hjelp! — ropade hon och signade ned på golfvet — —
När hon åter såg upp, var det mörkt omkring henne. Magister Olaus var borta.
I närheten af Clara kyrka låg ett envånings stenhus. Der bodde magister Ivar Leufstadius, kaplan i Clara och medlem af kommissorialrätten. Till honom styrde magister Olaus sina steg, när han lemnat tyske grefvens hus. Leufstadius var en gammal vän till honom och den ende, åt hvilken han brukade förtro sina lifsqval.
Sedan de både vännerna helsat hvarandre, började magister Olaus efter vanligheten tala om trolleriväsendet, ömkande sig mycket öfver satans stora makt på sista tiden. Men han öfvergick snart till sig sjelf, beklagande sig mycket öfver de svåra anfäktelser, hvarför han tidt och ofta varit utsatt på sista tiden. Detta förundrade mycket hans vän, hvilken aldrig förr hört honom så misströsta i sitt kall, som uppmanade honom enträget att han skulle yppa sitt hjerta för honom. — Jag vet fullväl, — sade denne, — att ingen menniska kan bestå rättfärdig inför Gud. Täckes det honom att träta med en dödlig, så kan denne senare icke svara honom ett mot tusende, men en gudaktigs boning varder ändock beståndande om han ödmjukar sig i sitt hjerta.
Magister Olaus trodde så med, sade han, och han berättade huruledes han, bland andra svåra frestelser, förra natten fått besök af sin aflidna syster, som förtalt honom, att hennes yngsta flicka vore af satan snärjd till trollpacka. Systern hade bedt honom för Jesu skull om hans förbön. — Ingen utom du Olaus kan hjelpa henne — hade hon sagt. — Ingen kan göra ett sådant kärleksverk. — Han hade nu grubblat mycket öfver, om det vore syndigt att bedja för henne eller om detta vore att gå mot Guds bud, ty han hade mycket älskat sin syster.
Magister Leufstadius höll före att det var synd. — Hvarken skyld eller oskyld får du undandraga Guds rättvisa vrede, sade han. — Det må endast komma af hans hand om någon skall frälsas.
Magister Olaus fann visserligen denna åsigt icke väl grundad i skriftens ord, och hans vän förvånades öfver den stora skicklighet, hvarmed han förfäktade sin åsigt. Slutligen måste han dock vidgå, att det kunde vara hans eget onda hjerta och sinne, som ville föra honom bort från det rätta. Han tackade derför magister Ivar, som hjelpt och stödt honom.
— Det bör ske Hans vilje allena — sade han, med ett egendomligt tonfall i rösten — och vi måge se till att vi i all tid uppfylla rättfärdigheten!
Med dessa ord tog han farväl, synbarligen mera till freds i sitt sinne nu, än han var då han kom.