XIX.
Bertil hofmästare var nära att få ett giktanfall i förskräckelsen, då grefvinnan följande morgon frågade honom, i en ton som icke medgaf någon invändning, om grefven, hennes man, var på sina rum. Hon ville i sådant fall genast besöka honom.
Han svarade efter flere stamningar och barklingar, att det visserligen var så att hans nåd, grefven, var på sina rum, äfvenså att han troligen skulle med stor reverens mottaga hennes nåds besök, men det var ännu så tidigt på dagen, att det icke vore rådligt att utan förberedelse störa hans nåd i hans vigtiga förrättningar...
Längre hann han ej. Med en föraktfull blick vände grefvinnan honom ryggen och insteg oanmäld i sin mans våning.
Vid hennes inträde satt grefven längst bort i rummet, hopkrupen mellan en egendomlig samling af betseltyg, falkbjellror, spruckna muggar och ölkrus af olika storlek och skepnad. Han vår sysselsatt med att uppfostra sin älskling, en gulhvit, långhårig rapphönsshund, och lektionen för dagen tycktes omfatta försoningsläran som meddelades praktiskt. Vid samma rosenkrans, som plågade den stackars “Belona”, hängde nämligen en annan, något mindre, och i denna var en stor gråbrun katt fastkopplad, hvilken, med ögon, lysande af ilska, fräste åt sitt påtvingade sällskap. Belona återigen, skälfvande af rädsla för hvarje ny ryckning i rosenkransen, tycktes endast hafva en önskan i lifvet, att krypande nå sin grymme herre, för att som en nåd få slicka hans hand.
Hon hade dock tur i dag, ty lektionen var nyss börjad, då grefvinnan steg in, och vid hennes åsyn släppte grefven genast snöret, med hvilket han höll fast sina lärjungar, låtande dem bäst de kunde förlika sig med hvarandra.
— Hvad viljen I mig? — frågade han med synbar öfverraskning. — I gå'n förmodligen i sömnen, verte et bleu, ty detta är mitt gemak!
— Melchior! — utropade hon och närmade sig honom. — Förlåtelse och glömska!
— Hvad knäfveln ha'n I då gjort? — utbrast han och skrattade. — Stulit i kyrkan?... druckit ur prestens nattvardsvin?... eller må hända kastat syndiga blickar på unge klockaren?... Men sådant lappri kommer mig intet vid, blott I ej fören Edre käre hit i mina rum.
— Kom ihåg, Melchior, att det är jag, som tager första steget.
— Nå, för alle djeflar, hvad är det då I viljen säga? — skrek han och stampade i golfvet med sina tunga ryttarstöflor, så att fönsterrutorna skallrade.
— Hör mig med lugn! Under många år ha vi lefvat skilde från hvarandre, nästan såsom tvänne oskylde. Men du har stått för min själ som en grym, obarmhertig tyrann, hvars högsta behof det varit, att gjuta smärta i min sparsamme glädje. — Jag har icke heller sparat mina böner till den högste, att han måtte hämnas på dig för all hjertlöshet...
Hon var djupt upprörd. Hennes läppar darrade och hon tycktes hafva svårt att fortsätta. — Han kastade en skygg blick på henne medan hans ansigte vexlade färg gång på gång.
— I stället finner jag, — återtog hon, — att jag varit bedragen. Jag ensam har varit skuld till min smärta. Derför, Melchior, ber jag dig nu om förlåtelse. Jag kan aldrig försona hvad jag brutit, men du kan stilla min sorg, om du säger att du förlåter mig mina misstankar.
— Sapperment, min grefvinna! — utbrast grefven, hvilken småningom återfått sin gäckande min. — Om jag förstår det minsta... eller tron I då inte längre att jag är en mördare?
— En mördare?... Du vet då äfven detta?... Hon betraktade honom full af häpnad.
Han skrattade ironiskt och blundade med ena ögat.
— Halte Bertil har då icke omtalat för Er att jag mördat Ert barn?
— Halte Bertil? Låt kalla hit honom att han genast må ansvara för sina ord.
— Inte här!... Parbleu, om här är någon kommissorialrätt... Kan hända jag minnes orätt, kan hända var det någon annan! För knäfveln om jag lagt alla dessa historier så noga på sinnet. Om I frågat mig derom skulle jag för aderton år se'n kunnat säga Er, att det barn, som I dolden för mig, drunknade samma qväll, som I bedrogen mig för Sten Bjelke, Er forne älskare.
— Åter... en... lögn!
— Min grefvinna! — Han närmade sig på en armslängds afstånd. Hans läppar skälfde af vrede och han syntes färdig att i nästa ögonblick höja piskan mot hennes anlete.
— Det var Sten Bjelke som öfvergaf mig, icke jag honom, — svarade grefvinnan med stadig röst. — Man sade honom ondt om mig och han trodde det. Efter mitt giftermål har jag icke sett honom. Men äfven mitt stackars barn försvann. Jag trodde att det var min far som dolde det, på det att man ej skulle få kännedom om det förhållande, hvari Bjelke och jag stått till hvarandra. Men då kom en dag en ond ande och blåste i min själ, att det var I, som röfvat bort min skatt, och i många år har jag närt denne tanke, med allt det hat, mitt hjerta kunnat föda. Då fick jag i går afton höra, att det jag sörjer ännu lefver, att du är oskyldig... och jag kan derför bedja dig, upptag detta barn i vårt hem!
Medan hon talat, hade grefven gått fram och åter öfver golfvet, smällande med piskan. När hon slutade, brast han ut i ett cyniskt gapskratt.
— Sapperment! — skrek han. — Jag skall säga till åt Bertil, att han ger den lilla kostpengar. Det samma som skrifvarens Anna får... för resten mån I kälas med henne, hur I behagen, det tager jag mig icke vid.
— Endast din personliga mellankomst kan rädda henne. Hon är fängslad.
— Sapristi! — han hånlog ånyo. — Man skall få se att hon är en trollpacka? Snart fins ingen flicka i residenset, som ej är behäftad med trolldom.
— Det var hon, som fängslades, I torden minnas det, för några veckor sedan, här utan för vår port!
— Här utanför porten! — upprepade grefven, och stirrade förskräckt på henne. — Det skulle då vara Elsa Larsdotter... Guds död!
Han upphörde med ens att skratta.
— Viljen I hjelpa mig eller icke? — frågade grefvinnan stolt.
Han teg en stund. Derefter vände han henne ryggen och hvisslade åt sin hund, hvilken, skälfvande i alla leder, smög sig fram utefter väggen.
Grefvinnan såg en stund föraktfull på honom och lemnade derefter rummet. Stoltheten hade hos henne segrat öfver moderskärleken.
Det dröjde en stund innan grefven åter började sin lektion. Men han var nu mer icke samme nitiske lärare, som han varit före grefvinnans besök. Gång på gång rusade han upp och gick häftigt några hvarf på golfvet. Plötsligt skyndade han till dörren och ropade utåt, så att det gaf eko i korridoren:
— Bertil, hvar djefvulen håller du hus, du halte lymmel?
Några minuter senare stod Bertil, ödmjukt bugande på tröskeln. Han fann sin herre i största raseri. Under de värsta svordomar slog han med piskan efter sina stackars lärjungar, hvilka tjutande af smärta kröpo utefter väggarne.
Plötsligt stannade han, och stirrade förvånad på Bertil.
— Du har något att säga mig? — frågade han.
— Ers nåd ropade mig, sa' Mats Skrifvare.
— Ja det var sant!
Han gick honom på ett steg nära och såg honom skarpt i ögonen.
— Hon säger, att Elsa Larsdotter är hennes dotter?
Bertil vardt blek i ansigtet. Han hade svårt att dölja sin öfverraskning.
— Guds död om du tiger karl! — skrek grefven och stampade i golfvet, så att de länga sporrarne klirrade. — Du ser att jag svettas blod och vatten, och ändock svarar du mig ingenting.
— Ers nåd vet bäst, om Ers nåde haft skäl att misstro mig, — svarade Bertil undvikande.
— Misstro dig? För böfveln! Icke hit tills, men, — han närmade sig och lade sin hand förtroligt på hofmästarens axel. — Är du fullt säker på, att hon drunknade? Kan du svärja derpå?... Kan du det vid din egen salighet... Vid Guds blod och lungor?
— Som en sten plumsade hon ned ur båten, Ers nåde... Det vill jag svärja på vid allt hvad heligt är ... Har hon sedan kommit upp, är det, Gud hjelpe mig, med trolleri... Men det var så sant, Ers nåd, — återtog han, då grefvens ansigte ljusnade vid denna försäkran, — magister Olaus var här i går med hennes födelsemärke, kan hända tog hennes nåd det för godt.
— Måtte djefvulen strypa den skälmen om han det gjorde?
— Såg det sjelf, Ers nåd, bakom dörren, der jag stod, ja, så visst som jag står här. Hur han fått det, kan ingen veta, men med trolleri har det nog varit, ty hvad han sade om flickan, liknade bra mycket sanning.
— Guds död karl, om du narrar mig.
Bertil plirade på ett egendomligt sätt med sitt friska öga, när han hviskade:
— Hvad gör det i allt fall, Ers nåd? Eld tar må hända bättre än vatten. I nästa vecka skall hon brännas!
— Hon skall så för böfveln heller! — utbrast grefven häftigt.
— Men Ers nåd...!
— Tyst karl! Sapperment...
Grefven stod en stund försjunken i tankar. Ett sällsamt leende spred sig kring munnen. Han tillslöt ögonen och smackade med läpparne.
— Hvilka ögon, Bertil!... Svarta och eldiga som en sydländskas! De fördömde svartrockarne, som störa all vår glädje här på jorden... Om hon bara inte tappat ringen, det lilla trollet!... Och läppar röda som körsbär! — Bertil, du måste laga att vi ännu en gång få henne fast...
— Men Ers nåd, om det vore sant, hvad magister Olaus sade i går?
— Du menar att det vore förbjudna led?
— Åh, inte just det!...
— Tala då ur skägget karl och hicka inte som en strypt falk!
— Tänkte blott, Ers nåd, att det har händt förr att den som drunknat gått igen, och då har det betydt allt annat än godt.
— Derför skall du rädda henne! Tänk karl, du qvittar då din räkning? En är dränkt, en annan friad från att brännas, det blir ju rätt liqvid...
Grefven gjorde här ett uppehåll och återtog derefter:
— Du känner ju långe Sparren vid gardet?
— Ja, Ers nåd!
— Håll skarp vakt på honom! Han vill slåss med mig, och har flere med sig, men jag har icke lust, att stickas ned som en kalf.
— Förlåt, Ers nåd... Jag är gammal nu... jag skalle endast bringa skam och nesa öfver Ers nådes hus.
— Gå då för djefvulen i våld, du bönhase! — skrek grefven vred och slungade sin dolk efter honom som sjungande satte sig fast i en golftilja.
Bertil lät icke säga sig detta två gånger. I nästa ögonblick stod han vid dörren och fattade i låset. Men grefven upphann honom här.
— Tiga kan du väl, tiga som fisken! — hviskade han och grep honom hårdt i halskragen, — eller vid påfvens tarmar, skall jag icke tvinna dig så tunn som detta snöre.
Bertil bugade sig tyst, utan att svara och skyndade att tillsluta dörren efter sig.
I korridoren utanför hörde han hur grefven lockade på sina älsklingar. Strax derefter genljödo hvalfven af pisksmällar och klagoskri. — Lektionen hade åter tagit sin början.