XVI.
Han stannade, när Elsa inträdde, och såg henne skarpt i ögonen.
— Du satans brud, — utropade han, — du kött af hans kött och ben af hans ben, frukta och bed för din tid är när!
— Är jag säker på den evige Gudens barmhertighet, Ers ärevördighet? — frågade hon ödmjukt, — om jag påtager mig den svåra synd, för hvilken jag hålles fängslad.
— Gud är blott en sanningens gud — svarade han förvånad — och liksom han jagar lögnen med dess stackota fötter ur ditt hjerta, gjuter han äfven dit in sin salighets nektar, på dem, som ångra och bedja.
— Herre Gud! — svarade Elsa, suckande — hvad detta är en svår kamp!
— Satan, dig besvär jag, — återtog magister Olaus, när han märkte hennes tvekan, och räckte fram händerna mot henne. — Vik hädan ur detta barns själ, i Hans heliga namn, som oss förlossat hafver!
— Nej, jag kan det ej. — Jag har intet att bekänna...
Hon kastade sig ned och omfamnade hans knän.
— Hur skall jag kunna påtaga mig det, jag icke vet mig hafva eftertrådt! Hvad jag sett, har mera varit som en rök eller dimma! Gode fader styrk mig och led mig till det rätt är!
— Så må du försmäkta i den eviga dödens pina, — röt magister Olaus och stötte henne ifrån sig. Han hade redan trott sig vara segrare och såg sig nu på nytt sviken.
Hon svarade ingenting på hans härda tillmälen, utan sänkte ödmjukt sitt hufvud och tycktes tåligt vänta slutet på hans straffpredikan.
— Säg barn, vill du dö i din svåra synd? — frågade han slutligen, efter en stunds tystnad, med något vekare stämma. — Vill du säga evigt farväl åt mor och far, och åt alla dem du älskar? Vill du icke en gång lisa deras hjertan genom sanningens hugsvalelse gifva dem råd, hur de skola undvika satans illistiga frestelser? Du ser ju hur allt skälfver af rädsla för den ledes fasansfulla raseri, hur vi, Guds män, dagligen och stundeligen anropa vår Herres hjelp under bön och tårar... Och du är så hjertlös? Du unnar ingen den salighet, du sjelf går miste om?
— Säg dem! — svarade Elsa, med fast stämma, — säg dem, gode magister Olaus, att jag dör oskyldigt! Detta svär jag vid den heliga nattvarden, som jag vill begå i min siste lifstimme.
— Det heliga sakramentet, — utropade magister Olaus förskräckt och ryggade till baka — det kommer dig ej vid!
Hon stirrade ett ögonblick förfärad på honom. Derefter sade hon lugnt, med sällsamt tonfall i rösten:
— Må då Gud förlåta Er, Ers ärevördighet!
Magister Olaus insåg att all hans öfvertalning båtade till ingenting och, efter att hafva kastat en ömkansfull blick på henne, lemnade han rummet. Han hade emellertid icke tagit många steg i korridoren utan för, då ett vildt, skärande skri ljöd bakom honom. Han vände skyndsamt om och öppnade dörren. Der inne, midt på golfvet låg Elsa och vred sig åter och fram, ett rof, som det tycktes, för den högsta förtviflan.
— Nådige herre! — skrek hon mot honom, — gif mig förlåtelse!
— Om du bekänner och ångrar dig, skall mycket varda dig förlåtet!
— Ja ja, jag vill bekänna, men säg mig blott, hvad jag skall säga?
Det låg så mycken barnslig oskuld i denna fråga, att endast en af trosnitet så förblindad man, som magister Olaus, skulle kunnat hålla sig fri från hjertats “anfäktelse”. Men han tycktes finna en inre tillfredsställelse i hennes qval, hvilka han af fullaste öfvertygelse ansåg vara bevis för att djefvulens makt nu var på tillbakatåg.
— Du känner då mannen, som här om dagen ville föra dig hädan? — frågade han, efter att en stund hafva betraktat henne.
— Ja, det gör jag, — svarade hon. Det var den samme, som gaf mig den vackre ringen, och var det icke tyske grefven, så bor han dock i tyske grefvens hus?
Hon höll för ögonen liksom de vägrat att göra sin tjenst. Derpå strök hon med en häftig åtbörd sitt tofviga hår ur ansigtet, och fäste sina stirrande ögon på honom. I ögonblicket derpå började hon att skratta. En hvit fradga bildade sig kring hennes läppar och hon knäppte krampaktigt med fingrarne.
— Hu, hu! — sade hon och skrattade, — hvad de sprungo och hoppade lustigt — stora och små, gula och grå, ha, ha, nej se, nu äro de der igen! Akta Er: De bitas i qväll, om I ej är en snäll. När hvar ta'r sin, blir den lede min.
Hon föll baklänges till golfvet med ett svagt anskri.
Magister Olaus hade uppmärksamt följt alla hennes rörelser. Det syntes tydligt, att det icke var första gången som han var vitne till ett dylikt uppträde.
— Den onde anden har gjort henne till fullkomlig slaf under sitt välde, — mumlade han för sig sjelf, — och det föreligger tydligen detta sällsynta fall af förtappelse, hvarom Marcus talar i sitt 9 kap., när han nämner månadsraseri.
Enligt hans åsigt lånade alltså satan Elsas skepnad, för att visa sig i all sin styggelse. Intet annat än ifriga böner kunde hjelpa deremot. Han inkallade mäster Skarp, för att denne skulle höra den besvärjelse, han hade i sinnet.
— Gif noga akt på hvad jag säger, att du må kunna vitna — sade han, då denne steg öfver tröskeln, och förde facklan, som denne bar i handen, öfver Elsas anlete. — Men hör på samma gång noga efter om något buller spörjes under jorden.
Mäster Skarp svarade med ett hemlighetsfullt grin, som skulle betyda att han mycket väl förstod hvarom fråga var.
— Kunde nog tro, att det skulle gå i qväll, — sade han, — när det börjar spöka och väsnas hos dem, blir man dem snart qvitt. Och väl är så, Ers ärevördighet; ty när man är gammal och bräcklig som jag, kostar det på ska' jag säga, att vistas der nere hos dem i kölden.
Magister Olaus gaf icke akt på hans ord. Han hade tagit handboken ur fickan och började nu att högtidligt och samvetsgrant uppläsa sin långa besvärjelse.
Det syntes till en början, som hans metod onekligen skulle vara i viss mån undergörande, ty han hade icke hunnit sluta sin första bön, då Elsa redan började andas lugnare. Hennes kinder färgades af lifligare rodnad, hennes läppar rörde sig, som hade hon velat tala, fast intet ljud kom öfver dem.
— Det är uppenbart, — hviskade magister Olaus, — att hon rådgör sig med satan och ber om hans bistånd. Endast en ond ande kan pressa en menniska så hårdt.
Han började åter att läsa och förmana och hans böner vordo allt ifrigare.
Då varseblef han plötsligt, vid en häftig rörelse som Elsa gjorde, något blankt skimra till mellan hennes händer. Han böjde sig ned, för att efterse hvad det var och upptäckte en liten tunn silfverplåt af oregelbunden form, som var fastsatt vid en snodd om hennes hals. — Var detta en ny arg list af satan, ärnad att i sista stund bedraga honom?
— Ser du hvad det är som blänker, Holger? — frågade han hviskande, och pekade på korset.
— Ja, Ers ärevördighet! Visst ser jag det otyget. Men för Guds skull rör det ej. Det är nog bara en näfverlapp, som hon doppat i bockblod på sista Blåkullafärden.
— Men tycker du ej att något står skrifvet på'n?
— Tror så med Ers ärevördighet, men det är nog bortblåst vid dager.
— Se efter du, jag har svaga ögon!
— Nej Ers ärevördighet! jag kan, fan förgylle mig, inte läsa en rad, hvarken tryckt eller skrifvet.
Äfven magister Olaus syntes den gången vara föga läskunnig.
När han en stund senare lemnade stadshuset, sade han till mäster Skarp i förmanande ton:
— Du bör lägga bort att svärja Holger. Denna synd förställer lätt vår syn och kan i längden göra vårt rikes minskning och förderf. —
Emellertid spred sig hastigt det ryktet, att Elsa Larsdotter anfäktats af satan, och en och annan visste äfven omtala, att den fromme magister Olaus varit nära att få bugt med honom, hade icke just i det farliga ögonblicket den ogudaktige mäster Skarp börjat svärja och dermed skämt bort allt samman.