XV.
Elsas flykt utgjorde under flere dagar det enda samtalsämnet i staden. För att hindra ett nytt uppträde af dylik art, flyttades hon till den djupast liggande cellen, der hon fick till sällskap en annan trollpacka. Denna, Galna Brita kallad, hade redan bekänt, hvarför hennes sällskap ansågs af rätten såsom ett kraftigt medel mot den andres konster. Dess utom besöktes Elsa hvarje dag af magister Olaus, som enträget förmanade henne till ånger och bättring.
Det var sent på qvällen. Snön hade upphört att rasa ned från taket, och dropparne samlade sig utan för fönstergallret i långa, glänsande kristaller. Elsa satt uppkrupen i den låga fönstersmygen, med sin blick tankfullt fäst mot de röda skyarne i fjerran.
En sparf flög upp från fönsterbrädet.
— Ack, om jag finge flyga långt, långt bort! — sade hon suckande, och följde honom med blicken öfver hustaken.
— Hvem talar min fina fröken vid så här dags? — frågade en hes qvinnoröst, ur mörkret bakom henne.
— Åh, det var endast en liten sparf, — svarade Elsa. — Hvem skulle det väl annars vara?
Hon lemnade gluggen och satte sig på sin bädd.
— Akta dig blott att icke mäster Skarp hör det, — återtog rösten. — När jag var uppe för rätten, sade de att jag kunde trolla råttor på folk, derför att den röde kniphanen der ute hade hört, när jag svor öfver råttorna, som pepo der borta i hålet.
— Åh ja, mycket behöfs ej för att tagas för en trollpacka!
— Så hade jag också en nypa malt innanför tröjan, förstås, och detta var, kan tänka, riktigt märkvärdigt för de höge herrarne. Men då sade jag: — Era högborenheter, sa' jag, man min, Mårten Bryggare, som kanske Era högborenheter känna, se'n trasslet och laperi't med höglofliga kommersekollegium, då den stackar'n fick vatten och bröd, för det han inte ville arbeta åt K. M:t och kronan för'n han fått betalning för sitt ärliga arbete — han, sa' jag, skickade mig till sta'n att köpa maltet; — men då kom den der röde och drog ut mig, förstås, menande tro på, att jag hade kjortelsäck och borde haft maltet i den. — Hu, så kallt det är i qväll!
— Hvarför bekänden I — frågade Elsa — då I icke tron på trolldomen?
— Hvad skulle väl en syndig menniska göra, som visste sig stundeligen vara utsatt för satans anfäktelser; också hotade de mig i alla fall att jag skulle bli hissad som gamla Annika, hon, som sade till folket der ute vid tullen, att hon var oskyldig.
— Det var hon också — och hennes anklagare komma nog en dag att lida.
— Oskyldig? — upprepade rösten med ett hest skratt, — oskyldig kan ingen gå från den ondes snärjande garn. Nej, än kommer han som en fin kavaljer, än som ett litet vackert flickebarn, så likt ens eget kära barn, som det växer gräs öfver, der ute på kyrkogården — ack, och russin och marcipan har den lille i näfven och små silfverbjellror i håret — och så följer man med det i tankarne och ett, tu, tre är man med på gästabudet och der får man äta så riklig mat och skrifva sitt namn i en stor vacker grön bok med sidor af fint, hvitt hvetebröd.
— Det der hafven I bara drömt mor. Den lede kan hvarken föra er eller mig mot vår vilje.
— Som han inte skulle flux passa på, när man känner sig missbelåten med någon. Jo jo men! Då piskar han oss med sin ormfläta, och när han slår med henne mellan en sjelf och den man älskar, då blir kärlek hat, och tacksamhet hjerteqval.
— Så mycket jag vet, inte har jag sett honom, — sade Elsa bestämdt, — och inte få de mig att säga det heller, om de än svälta mig som en hund.
— Osvuret är bäst, min vackra flicka, och ljuger du, lär han nog ta' skadan igen på bröllopsnatten. — Jo jo, min sockergås! — fortfor rösten skrattande, då Elsa icke svarade på denna hemska anspelning, — det blir nog kusligt att vänta på sådan främmande i enrum.
Deras samtal afbröts nu för en stund genom häftiga skrik och buller utan för i korridoren. Det var några stackars fångar, som utstodo spöstraff, derför att de uppfört sig otillständigt inför rätten. När det åter vardt tyst, och det aflägsna skrålet från borgarvaktens aftongille var det enda ljud som nådde till fängelset från den yttre verlden, återtog Galna Brita:
— De ville narra mig der uppe att säga hur den lede såg ut, när han tog mig första gången, men det vardt ingenting af med det talet, sa' han som bet tungan af sig.
— Då tjenar det ju icke heller till stort att I jemt talen med mig derom.
— Åh, för dig kan jag nog säga det, min vackra tös. Jo, det var så att tidigt en morgonstund, bäst jag går der krokig och sopar stugan, kommer en stark vindpust genom dörren och drifver soporna mot taket, och i det samma ser jag ett litet vackert gossebarn midt framför mig. Det var så vackert som en dag och kläderna skeno i solen. — Läs aldrig fader vår, mor lilla, — sade han vänligt, — ska' du få följa mig till gästabud! — Som han säger detta kommer en ny vindpust, och i stället för gossen står der en enfaldig pigsnärta med randiga kläder och grön hufva och blänger på mig.
— Han frågade om mor ville följa honom på gästabud? — sade Elsa, med ett tillgjordt skratt.
— Visst gjorde han så, grynet mitt, och det samma gjorde han väl ock med dig kan jag tro?
Elsa teg. Hon visste förmodligen icke hvad hon skulle tro om den andras snärjande frågor. Då kom hon att kasta en blick upp mot fönstergluggen. Hon tyckte sig se ett vidrigt djurhufvud med glänsande ögon och vidöppet gap trycka sig mellan gallret och stirra på henne. Med ett häftigt anskri for hon till baka.
— Säg, om du vågar, — hörde hon en sällsam stämma hviska öfver sitt hufvud, — att du icke sett mig. Men akta dig väl om du ljuger och säger dig vara af Jesu blod, ty då skall det klufna ormskinnet gissla din rygg som törntaggar, då skall du späkas i den kittel, der menniskornas onda tungor urkoka sitt gift, ja, som en helvetets eldbrand skall du brinna till evig tid i den blå eldsjön, der de dödes ben sticka upp, likt frusna kålstjelkar!
Rösten tilltog i styrka. Det tycktes slutligen som om flere talat på en gång utan för. Nu började äfven Galna Brita sjunga med full hals:
— Ha, hvad dummer dans! hej, lust och lif, alltsom flammar och fräser, allt som sprakar och spritter! Se, hur han spelar med svansen. Se, hur han bråkar med benen! Nu fara vi, hopp och hej! i lustig sväng med hvar sin dräng!
Elsa var af naturen djerf och modig och hon tycktes till en början snarare afsky än rädas för det vederstyggliga skådespelet. Men äfven andra sällsamme skepnader, dödskallar med glödande kol till ögon och dylikt, sällade sig till det ansigte, som först visat sig i galleröppningen. Hon ropade på Brita och mäster Skarp. Det hördes på hennes darrande stämma att krafterna voro nära att svika.
Men nu öppnades dörren på glänt. Ett matt ljussken spred sig öfver de mörka väggarne och i samma ögonblick var den hemska synen försvunnen.
Det var mäster Skarp, som inträdde med blindlyktan i handen.
— Nå, skynda dig trollpacka, — skrek han argsint från dörren åt Elsa, — tror du att en hederlig karl vill frysa ihjäl för din skull, i ett sådant här råtthål!
Han gaf henne en våldsam spark, som kom henne att tumla ett långt stycke ut i korridoren. Derefter fattade han henne i kjorteln och drog henne med sig upp för trappan.
De stannade i öfre korridoren framför en låg trädörr. När hon öppnades, såg Elsa framför sig ett höghvälfdt rum, med hvitrappade väggar, svagt upplyst af en från taket nedhängande trearmad ljuskrona af messing.
En man gick fram och åter på golfvet, med sänkt hufvud och tankfull uppsyn. Mannen var magister Olaus.