Orestes

by Euripides

ELEKTRA.

O nej, med dig jag ville gernast både dö,
Och lefva. Så är saken; om du doge bort,
Hvad gör jag? huru, ensam qvinna, räddas jag,
Vännlös, brorlös och faderlös? Men önskar du,
Må detta ske! ändock mot bädden luta dig! 305
Och hvad dig utur sängen drefve, skrämde upp,
Ej akta särdeles, men dröj hos dynorna!
Ty fast du ej är sjuk, men endast sjukas tycks,
Bekymmer väckes derutaf och rådlöshet.
(afträder.)

KHOREN.

O ve, ve! | Stroph, 310
Snabbfotade och bevingade,
Höga gudinnor, er,
Som fröjdtomt säte besitten bland
Tårar och jemmer,
Svarthyige Eumenider, som kretsen 315
Vida ethern igenom, krävande
Hämd på blodskuld, hämd på hvart modermord,
Eder anropar jag, eder anropar jag:
Nu Agamemnons son tillstädjen för-
gäta sitt raseri, det vilda. 320
Stormande! Hvad olycksqval
Dig, usle, drabbade, till undergång.
Sen du oraklet tog emot, som Phoibos
Ifrån sin trefot gaf i gudalunden,
Der jordens medelpunkt sägs gömd. 325
O Zeus, Zeus | Motstr.
Barmhertighet, hvar? O hvad blodig
Strid, som nu förestår
Dig, usling, gripande dig an; och tårar
Mänga med tårar 330
Skall bland Erinnyerna någon, som hitbär
Din moders blod, och dig vansinnig gör!
Derför veklagar jag, derför veklagar jag.
Den stora lyckan ej bland menskor trifves.
Se, seglet på den snabba båt. 335
Hur det af stormen-sönderrifves:
Så lyckan öds, tills sista spillren drifves
Af qvalens störtvåg, under jemrens gråt.
Ty hvilken annan ätt tillförene,
Än den, som genom gudsgiftermål 340
Från Tautalos härstammar, har jag väl vörda bordt?
(Menelaos kommer.)
Se, der har vi kongen, der kommer
Menelaos, vår drott, af sin praktskrud
Genast igenkänd,
Att han af Tantaliderna en är. 345
O du, som med tusenskeppiga flottan drog
Till Asiens kust,
Hell dig, du lycka och framgång haft,
Och lyktat med gudarnes hjelp ditt värf!

MENELAOS.

O kongaborg, dels jag med fröjd dig återser, 350
Från Troia länd, och dels jag suckar vid din syn,
Ty rundtomkring af hiskliga olyckor snärjdt
Jag aldrig nånsin mera sett ett annat hus.
Ty Agamemnons öden ren jag veta fick,
Och huru han af egen maka mördades. 355
Då jag tog hamn vid Malea; ur vågorna
Sjömännens siare förkunnade det mig,
Lögnlöse guden, spåarn Glaukos, Nereus' son,
Som ögonskenligt steg ur sjön, och ordade:
"O Menelaos, mördad ligger broder din, 360
Besviken af sin egen makas sista bad!"
Det tårar kostade mig sjelf och mina män,
Rätt många. När jag sen beträdde Nauplias jord,
Och ren min maka hade hitåt kosan vändt,
När jag Orestes redan, Agamemnons son, 365
Mig trodde sluta få i famn, och modren hans
I frid och fröjd, af fiskarfolket hörde jag
Om Tyndareiska dottrens gudalösa mord.
Och nu, hvar är han? sägen mig, J unga mör,
Hvar Agamemnons son, som detta brott begick. 370
Han var ett barn i Klytaimnestras armar än,
Då denna borg jag lemnande, till Troia drog,
Att jag ej honom, om jag såge, kände nu.

ORESTES.

Jag är Orestes, Menelaos, som du sökt.
Ock gerna jag för dig mitt brott berätta vill. 375
Först dina knän jag vidrör, hjelpbegärande,
Och höjer bönen, utaf ingen qvist bestyrkt:
Ack, rädda mig! I lycklig stund du kommen är.

MENELAOS.

Hvad ser jag, gudar? hvem bland skuggor skådar jag?

ORESTES.

Rätt sagdt! för qval jag lefver ej, men dager ser. 380

MENELAOS.

O, hur din lock är vild och tofvig, arme man!

ORESTES.

Min anblick ej, men mina brott besöla mig.

MENELAOS.

Utur förtorkadt öga hiskligt stirrar du.

ORESTES.

Min kropp är hän, men namnet återstår likväl.

MENELAOS.

Hur oförmodlig synes mig din missgestalt! 385

ORESTES.

Min olycksälla moders baneman är jag.

MENELAOS.

Jag hör; men uppskjut sådant prat en liten stund.

ORESTES.

Må ske! men gud mot mig är rik på lidanden.

MENELAOS.

Hvad går åt dig? hvad krämpa bringar dig förderf?

ORESTES.

Medvetandet, att jag förskräckligt handlat har. 390

MENELAOS.

Hvad nu? — Vist tydligt är, men ej otydligt ord.

ORESTES.

Förnämligast den ångest, som föröder mig.

MENELAOS.

Svår är guds skickelse, men botelig ändock.

ORESTES.

Och raseriet är min mors blodshämnare.

MENELAOS.

När började du rasa så? hvad dag var det? 395

ORESTES.

Då jag i kummel bäddade min stackars mor.

MENELAOS.

Hemkommen, eller sittande vid bålet qvar?

ORESTES.

På vakt om natten; att ej benen stules bort.

MENELAOS.

Var någon annan med, som understödde dig?

ORESTES.

Jo, Pylades, som stod mig bi vid modermord. 400

MENELAOS.

Af hvilka skräckgestalter qväljes du såder?

ORESTES.

Tre flickor, nattligt hemska, tycker jag mig se.

MENELAOS.

Din mening vet jag, men ej vill jag nämna dem.

ORESTES.

De heliga! din bildning hindrar dig från slikt.

MENELAOS.

For modermordets skull de så anfäkta dig? 405

ORESTES.

O ve de qval, som följa mig, elendige!

MENELAOS.

Ej gräsligt är, att de få straff, som gräsligt gjort.

ORESTES.

Men hela skulden kan jag skjuta bort från mig.

MENELAOS.

Uppå din faders död? — det vore obetänkt.

ORESTES.

Mig Phoibos sjelf befallt, att modren slå ihjäl. 410

MENELAOS.

Han är alltså okunnig, han, om dygd och rätt.

ORESTES.

Vi lyde gudarna, ehvad, ock äro gudarne.

MENELAOS.

Orakelguden dock ej lindrar dina qval?

ORESTES.

Han ärnar. Sådan är ju gudarnes natur.

MENELAOS.

Hur länge är, sen moder din ej andades? 415

ORESTES.

Den sjette dagen går; dess bål är varmt ännu.

MENELAOS.

Hur snart gudinnorne utkräfva modrens blod!

ORESTES.

Vis man jag ej, men verklig vän till vänner är.

MENELAOS.

Hvad båtar dig, att du din fader hämnades?

ORESTES.

Än ej; men dröjsmål kallar jag försumlighet. 420

MENELAOS.

Hur är i sta'n din ställning, sen du detta gjort?

ORESTES.

Vi hatas så, att ingen mer oss talar till.

MENELAOS.

Har du ej, enligt lag, tvått bloden från din hand?

ORESTES.

Jag stänges ut, ehvart jag går, från alla hus.

MENELAOS.

Ho är bland medborgsmän, som jagar dig ur land? 425

ORESTES.

Olax, att gälda gammalt agg mot fader min.

MENELAOS.

Jag allt forstår: Palamedes' död hemsöker dig.

ORESTES.

Deri har jag ej del; utaf de tre jag öds.

MENELAOS.

Hvad mer? utaf Aigisthos' vänner någon visst?

ORESTES.

De mig ansätta, hvilka staten lyder nu. 430

MENELAOS.

Än Agamemnons spira, lemnar staten den åt dig?

ORESTES.

De som ej oss tillstädja ens, att lefva mer.

MENELAOS.

Hvad ärna de, som du mig säkert säga kan?

ORESTES.

På denna dag skall domen fällas öfver oss.

MENELAOS.

Att gå i landsflykt? dödas eller icke dö? 435

ORESTES.

Att blifva stenade af medborgsmän ihjäl.

MENELAOS.

Hvi flyr du ej, och hastar bortom landets gräns?

ORESTES.

Vi äre stängde rundtomkring af väpnadt folk.

MENELAOS.

Enskildt af egna fiender? af Argisk här?

ORESTES.

Af alla borgrarne, att jag må dö: kort sagdt! 440

MENELAOS.

Eländige, som bragtes till det yttersta!

ORESTES.

Till dig mitt hopp om räddning utur nöden står.
Men då du lycklig kommit till olyckliga,
Så gif åt dina vänner af din lycka med,
Och framgången för egen räkning ej behåll! 445
Men tag också i vedermödorna din del,
Och fadrens ynnest gälda emot dem, du bör.
Ty namnet blott, men saken ej de vänner ha,
Som ej uti olyckorna sin anpart ha.

(Tyndareus synes komma.)

KHOREN.

Der stapplar uppå ålderdomlig fot, minsann, 450
Svartmantlad Spartiaten Tyndareus hitåt,
Med håret klippt på sorgeart, för dottrens skull.

ORESTES.

Jag är förlorad, Menelaos! — Tyndareus
Till oss sig närmar, han hvars ögon aldramest
Jag blygs att möta, sedan detta blivit gjordt. 455
Ty han mig fostrade som litet barn, och mig
Med många kyssar höljde; Agamemnons son
Kringbärande på armarna, och Leda med.
Mig ärande likt sjelfva Dioskurerna.
Och dessa två jag, arma hjerta, arma själ, 460
Ej väl har vedergällt. Hvar finna mörker nog.
Att gömma anletet? Hvar moln, att framfor mig
Jag ställa må, och undgå gubbens skarpa blick?

TYNDAREUS.

Hvar kunde jag väl råka få min dotters man,
Menelaos? Ty på Klytaimnestras graf då jag 465
Mitt offer gjöt; jag hörda att till Nauplia
Han med sin maka kommit, räddad ändtligen,
Ledsagen mig; ty vid hans högra sida jag
Vill stå och helsa, skådande sentida vän.

MENELAOS.

Hell, gamle, dig, hvars äkta läger delte Zeus! 470

TYNDAREUS.

Hell äfven, Menelaos, dig, min anförvandt!
Ve! Bittert är, att menskan ej sin framtid vet!
Se ormen modermördarn, framför borgen der.
Hur kranka blixtar ljunga i hans blick, min pest!
Menelaos, talar du dock med den smittade? 475

MENELAOS.

Hvi så? Han är ju ättling af mig älsklig far.

TYNDAREUS.

Just han, som född af sådan far en sådan vardt?

MENELAOS.

Han föddes dock; och bör i nöden vårdad bli.

TYNDAREUS.

Barbar du blivit, bland barbarer länge dröjd.

MENELAOS.

Hellenisk är den sed, att ha om slägten vård. 480

TYNDAREUS.

Den ock, att öfver lagarna ej vilja stå.

MENELAOS.

Hvad nödtvång är, är slafveri bland vise män.

TYNDAREUS.

Håll dig vid detta, du; jag skall ej hålla mig.

MENELAOS.

Ja, vreden är med dig, och ovis ålderdom.

TYNDAREUS.

Hvad strid om vishet kunde för hans skull oppstå? 485
Om alle inse klart, hvad rätt är, och hvad ej,
Ho finns bland dödliga mer oklok då, än han?
Han som om rättvisan ej tog den minsta vård,
Och till Helleners samfundslag ej vände sig.
Ty sedan Agamemnon andats ut sitt lif, 490
I hufvudet utaf min dotter slagen, — ack,
Ett skändligt brott, som jag ej nånsin gilla skall!
För blodskuld henne först han hade stämma bordt,
Och kräfva laga straff, och jaga modren sen
Ur huset. Fromt i nöden då han sig betett, 495
Och sig vid lagen hållit fast, rättskaffens son.
Nu med sin moder han i samma ofärd gick.
Ty pröfvande med skäl, att hon en brottsling var,
Sjelf mera brottslig blef han, som sin moder drap.
Dig, Menelaos, om en sak jag spörja vill: 500
Ifall en viss af äkta makan banen fick,
Och dennes son sin moder sloge ock ihjäl,
Och mordet dennes ättling vidare med mord
Umgällde, säg, hvar toge väl då brotten slut?
Rätt var af fordne fäder denna lag bestämd: 505
De ej tillstadde någon träda inför sig,
Ej heller sig till möte, som utgjutit blod;
Men med förvisning straffade, och dräpte ej.
Ty eljes skulle mord dock städs vidlåda en,
Som händerna nedsölat aldrasist med brott. 510
Gudlösa qvinnor allesamman hatar jag,
Och främst min dotter, som sin egen make drap;
Ock Helena, din hustru aldrig rosar jag,
Ej talar till ens; gillar icke dig, som drog,
För illaartad qvinnas skull till Troias fält. 515
Allt hvad jag kan, jsg kämpa vill för lagens helgd,
Och slut på detta vilddjurslif och blodbestyr
Jag göra skall — som städs föröder land och stad,
(till Orestes.)
Förty hvad hade du för hjerta, usling, då
När barmen blottade för dig, bönfallande 520
Din egen mor? Jag sjelfva brottet icke sett,
Och gubbens öga smälter dock i tårar bort.
En sak iallo stämmer in med mina ord:
Hos gudar hatad, du för modrrmord får näpst,
Af faser jagad kring och raseri, Behöfs 525
Väl höra vittnen, då jag saken skåda kan?
(till Menelaos.)
Att du det vete, Menelaos, gudarna
Emot ej handla, honom ej att hjelpa sök!
Men tillåt, att han stenas må af medborgsmän
Och Spartas jord beträd ej eljes med din fot. 530
Min dotter visserligen lagligt dödad vardt,
Men orätt var det, att hon dog för dennes hand.
Jag i allt öfrigt skapades lycksalig man,
Men ej hvad rörer döttrarna: — deri osält.

KHOREN.

Hur afundsvärd, eho i barnen lycklig var, 535 Och inga särdeles bekymmer samkade!

ORESTES.

Ack, gamle man, jag rädes yttra ord för dig
I sak, der jag dig kränka måste in i själn.
Jag gudlös är, för det jag mördade min mor,
Gudhörsam, under annat namn, för fadrent hämd. 540
Tag endast bort din ålderdom, som mina ord
Tillhinders är, och ur min talan skrämmer mig,
Då är på väg jag genast. Nu jag räds ditt hår.
Hvad borde jag väl göra? Sätt nu tvä mot två!
Min far mig aflade; din dotter födde mig; 545
Hon åkren var, som tog af annan fröet mot.
Och utan far lär väl ej nånsin finnas barn.
Jag mente derför, att jag lifvets upphofsman
Mer värna bordt, än henne, som mig födan gaf.
Alltså — din dotter; — ty min mor jag säga blygs, 550
Med egen bröllopsvisa, men ej välbetänkt,
Beträdde ann mans bädd; mig sjelf det gälla skall,
Då jag om henne talar slemt; — jag måste dock.
Aigisthos var den dolde maken i vårt hus,
Och honom drap jag, offrande min mor jemväl. 555
Föröfvande visst brott, men hämnande min far.
Hvad angår hotelsen, att man bör stena mig,
Så hör mig, hur jag hela Hellas gör en tjenst!
Ty komme hustrurna till sådan dristighet,
Att dräpa sina män, och taga tillflygt sen 560
Till barnen, tiggande om nåd med blottad barm,
Då såge de för intet an, att maken slå,
Af förevändning, hurudan som helst. Har jag nu —
Som du tror — gjort brott, jag ock gjort slut på slikt.
En hatad mor medrätta jag afdagatog. 565
Som egen make, stadd på härfärd hemifrån.
Anförare för samteliga Hellas' folk,
Förrådde, och ej okränkt höll hans äkta säng.
Och när hon brottet insåg, hon sig dock ej straff
Pålade, utan för att slippa ansvarsfri, 570
Misshandlade min hulda far, och slog ihjäl.
Vid gudarna, dock ej jag borde gudar nämnt
I dom om mordsak — hade jag min moders brott
Med tystnad gillat, o hvad skalle far min gjort?
Monn ej mig, hatfull, till Erinnyerna sändt? 575
Säg, eller stå väl skyddsgudinnor modren bi.
Men bistå ej den mera förorättade?
Du alltså, gamle man, en brottslig dotters far,
Du gjort min ofärd; ty af hennes dristighet
Min far beröfvad, modermördare jag vardt. 580
Ser du? Odysseus' maka ej Telemachos
Ihjälslog, ty hon icke tog sig man på man,
Och äkta sängen i palatset okränkt blef.
Ser du? Apollon, som i jordens medelpunkt
Har säte, och åt menskor ger orakelsvar, 585
Som vi i allt hörsamme, hvad han säga må.
Jag, honom ock hörsammande, min moder drap.
Thy ansen honom gudlös nu, och slån ihjäl.
Han syndat har, ej jag; hvad visste jag?
Monn ej den gud, jag skyller på, nog mäktig är, 590
Att brottet lösa? Hvart vill jag väl flykten ta,
Om han, som bjöd det, ej från döden räddar mig?
Säg derför ej, att icke detta rätt är gjordt.
Säg, att för oss, som gjorde, det ej lycksamt var.
De hvilkas äktenskap på jorden väl består, 595
Ha — sälla dar; för dem, som dock påtok det går
Båd' inom hus och utom allt slem ände får.

KHOREN.

Städs qvinnorna tillhinders voro skapade
I sina männers öden, till ofärd blott.

TYNDAREUS.

Då du är trotsig, och ej viker för mitt tal, 600
Och svarar uppå sådant sätt, som sårar mig,
Dessmer du retar mig, att yrka på din död,
Som till behagligt tidsfördrif jag göra vill,
Då jag hitkommit, för att smycka dottrens graf.
Jag nu till de Argeiers folkförsamling går, 605
Och villig, ej ovillig staten eggar jag,
Att stena dig, och stena systren din ihjäl.
Hon mellertid långt mer än du sin död förtjent,
Hon som dig retat mot er mor, i öronen
Dig sändande fiendtelig uppmaning städs, 610
Berättande hvad hon om Agamemnon drömmt,
Samt hurusom Aigisthos' brott förhatligt var
För underjordens gudar, — äfven här olideligt! —
Tilldess hon tände huset an med eldlös eld.
(till Menelaos.)
O Menelaos, dig jag säger, och så gör också 615
Om dig min fiendskap, min slägtskap något är,
Så sätt dig ej emot hans död, mot gudarna,
Men tillåt, att han stenas må af medborgsmän;
I annat fall beträd ej nånsin Spartas jord!
Sen du allt detta hört, gudlösa vänner ej 620
Utkora, stötande rättsinnta från dig bort,
(till sina män,)
Nu bringen oss från denna borg, J tjenare!

ORESTES (till Tyndareus.)

Gå du, att utan afbrott detta tal från oss
Till denne gånge, för din ålderdom forskont!
(till Menelaos.)
Hvart, Menelaos, styr du kosan i begrundalag nu, 625
Dubbelt bekymmers dubbla vägar vandrande?

MENELAOS.

Derom ej bry dig! Grubblande uppå en sak,
Villrådig är jag, hvart jag borde vända mig.

ORESTES.

Ställ ej i verket nu din tanke, utan hör
Först mina ord, och sedan fatta ditt beslut. 630

MENELAOS.

Så tala! Du har rätt; ty tystnad bättre är
I vissa fall, än tal, i vissa — tal än tystnad.

ORESTES.

Så må jag tala nu! men alltid långa tal
Framför de korta gälla, och begripas mer.
Gif mig, o Menelaos, intet af ditt gods, 635
Men återgif mig hvad utaf min far du fått.
Ej skatter menar jag; — de skatter, om mitt lif
Du räddar, äro mig bland alla älskligast.
Gör jag väl orätt? I min nöd jag måste få
Hvad orätt är af dig. — Agamemnon ock, min far, 640
Med orätt Hellas samlande, mot Troia drog,
Sjelf utan minsta brott, men för att din gemåls
Oratta handling bota, och förseelse.
Oss detta ena för det ena ge du bör.
Min far blottställde — så bör göra vän för vän — 645
Sitt lif för dig, och kämpade inunder sköld,
Att du tillbaka måtte få din äkta hälft.
Umgäll mig alltså detta, som du der mottog,
Och möda dig för vår skull blott en enda dag
Och stå som räddare, — ej tio långa år; 650
Väl Aulis tog som offer hulda syster min;
Jag efterskänker det; ej dräp Hermione!
Ty, då jag är olycklig, såsom nu, bör du
Ha öfvervigten, och jag få forlåtelsen.
Mitt lif förära åt min olycksfulla far, 655
Och systrens lif, som jungfru varit länge nog.
Ty, dödad, värnlöst lemnar jag min faders hus.
Du svarar mig: "omöjligt" — Så likväl i nöd
Den ene vännen bör den andre skänka hjelp.
Men hvad behöfs väl vänner då, när allt går väl? 660
Ty guden sjelf, som hjelpa vill, är ensam nog.
Att du din maka älskar, tror allt Hellas' folk,
(Ej för att smickra, och bedraga talar jag,)
Vid henne jag anropar dig, jag, olycksman.
Hvart är jag kommen? är det jag som plågas blott? 665
Det är för allt vårt hus, som jag anropar dig.
O du, min egen faders egen bror, var viss,
Att under jord den döde detta hör, och att
Hvad jag har sagt, hans vålnad hviskar öfver
Bland tårar detta, jemmer och bedröfvelse 670
Jag ordat har, och beder med enträgenhet
Om räddning nu, som alle söka, ej blott jag.

KHOREN.

Ock jag änskönt jag qvinna är, anropar dig,
Att bistå de osälla; ty du gitter det.

MENELAOS.

Orestes, ack, jag för dig allsköns aktning bär, 675
Och vill i dina olycköden taga del.
Men kraft dertill jag önskar mig från gudarna.
Ty så man sine blodsförvandters smärtor bör
Gemensamt bära, om en gud förlänar kraft,
Så, att man stupar, eller nedgör fienden. 680
Ty med en här, på bundsförvandter blottad, hit
Jag kommit har, af tusende bekymmer trängd,
Med sparde vänners obetydeliga kraft.
I öppen fejd alltså vi torde Argos ej,
Pelargerlandet, kufva; om med blida ord 685
Vi kunne det: — vårt hopp deri vi hafva satt
Hur kan det stora någon med det lilla ta?
Ty då när pöbeln i sin vrede rasar fram,
Den lika svår att dämpa är, som häftig eld.
Men om man för den fikne fogligt efterger, 690
Och viker undan, passande på lemplig tid,
Den sansar sig kanske. — Och när den fällt sitt mod,
Man kan den lätt handtera, efter egen skön.
Hos pöbeln miskund finnes, men der finns ock trots,
Och den som passar på sin tid, är ärans man. 695
Nu går jag, frestande att stat och Tyndareus
Med dig försona, att de öfve mildt sin makt.
Ty skeppet kränger, när för mycken vind det tar,
Men reser sig igen, när seglen in det drar.
Så gud ock hatar alltför mycket öfvermod, 700
Och stadsbor hata; derfor — allvar är mitt tal —
Med vishet jag dig rädda bör, och ej med trots.
Med härsmakt ingalunda — som du tror kanske —
Jag kan dig rädda. Lätt ej, med ett enda spjut,
Man nedergör den ofärd, som omgifver dig. 705
Ej nånsin förr till Argos' jord, i ödmjukhet
Anlände vi; likväl det oss nödvändigt är,
Som kloke män, att vara ödets slafvar nu.
(afträda.)

ORESTES.

O endast för en qvinnas skull härförare,
Men eljes intet, fegaste till vänners hämd, 710
Du vänder dig från mig, och går? Agamemnons sak
Är ute. Fader, i din olycksstund förrådd!
Ve mig; jemväl förrådd! Och mera finns ej hopp,
Ej här, ej der, att rädda lifvet ur Argeiers hand.
Ty denne man min räddnings enda tillflygt var. — — — 715
(Pyladet nalkas.)
Dock der jag ser den käraste bland dödliga,
Min Pylades, i fyrsprång hit från Phokis kommande,
En ljuflig anblick: trogen man i nödens stund
Du hellre ser, än lugnet ser sjöfaranden.

PYLADES.

Fortare än hvad jag borde, genom staden kommer jag, 720
Hörande om folkets möte, som jag klarligt sjelf har sett,
Ställdt mot dig, och mot din syster, som de ärna dräpa strax.
Hvad är det? hur går? hur mår du, kärste bland jemnåriga.
Och bland, vänner, och bland fränder? — ty allt detta är du mig.

ORESTES.

Allt är ute: att i korthet mina qval jag röja må. 725

PYLADES.

Oss tillika du föröder: vänner dela ljuft och ledt.

ORESTES.

Menelaos nedrigt handlar emot mig och syster min.

PYLADES.

Nedrig gvinnas man med rätta blifver också nedrig sjelf.

ORESTES.

Liksom han allsicke kommit, så hans ankomst båtat mig.

PYLADES.

Har han afven verkeligen hit till dessa bygder ländt? 730

ORESTES.

Sent omsider; men befunnen niding strax mot vännerna.

PYLADES.

Ock sin hustru, syndarinnan, förde han på skeppet hit?

ORESTES.

Icke han; men honom förde hon till oss, och ingen ann.

PYLADES.

Hvar är qvinnan, som Achaier utan tal allena ödt?

ORESTES.

Här uti min borg, om eljes min jag borde kalla den. 735

PYLADES.

Hvilka äro nu de orden, som du sagt din faders bror?

ORESTES.

Att ej låta medborgsmännen dräpa mig och syster min.

PYLADES.

Gudar, hvad blef härtill svaret? — Detta just jag veta vill.

ORESTES.

Han strök af, som sleme vänner göra emot vännerna.

PYLADES.

Under hvilken förevändning? Vet jag det, så vet jag allt 740

ORESTES.

Han kom hit, de dygdesama döttrars far, emellertid.

PYLADES.

Tyndareus? kanhända vredgad emot dig, för dottrens skull.

ORESTES.

Märker du? han dennes slägtskap färedrog framför min fars.

PYLADES.

Dina vedermödor dela således ej tordes han.

ORESTES.

Ej till kämpe blef han boren, men bland qvinnortapper man. 745

PYLADES.

Du i största ofärd sväfvar, och nödvändigt måste dö.

ORESTES.

Medborgsmännen rösta måste öfver vårt begångna mord.

PYLADES.

Öfver hvad skall domen fällas? säg; ty jag i fruktan står.

ORESTES.

Lefva eller dö det gäller: några ord om vigtig sak.

PYLADES.

Flykta härifrån med systren, lemnande din kongaborg! 750

ORESTES.

Ser du ej, hur vi bevakas af spioner öfverallt?

PYLADES.

Jo, jag stadens gator skådat, stängda af beväpnade.

ORESTES.

Som en stad af fienderna, så belägras ock vår kropp.

PYLADES.

Spörj mig nu, hvarför jag lider; äfven jag förlorad är.

ORESTES.

Genom hvem? Ty detta vore qval till mina plågor laggdt. 755

PYLADES.

Strophios, min fader, vredgad har mig jagat hemifrån.

ORESTES.

Klagar han dig enskildt, eller uppå statens vägnar an?

PYLADES.

Vid din moders mord jag hjelpte; och han gudlös kallar mig.

ORESTES.

Stackars vän, mitt brott — så syns det — skulle äfven skada dig!

PYLADES.

Ej vi likne Menelaos; detta måste härdas ut. 760

ORESTES.

Räds du ej, att Argos äskar döda dig, som mig, också?

PYLADES.

Straffa mig, tillhör ej dessas, utan de Phokensers land.

ORESTES.

Pöbeln är en amper bjesse, när den vrånga målemän har.

PYLADES.

Men när den rättsinnta eger, rättsinnt städs besluter den.

ORESTES.

Bra! hos folket måste talas. 765

PYLADES.

Om hvad vigtigt ärende?

ORESTES.

Om jag sade medborgsmännen —

PYLADES.

Att du handlat efter lag?

ORESTES.

Hämnande min egen fader —

PYLADES.

Räds att du kan möta hårdt!

ORESTES.

Bör jag krypa bort i tysthet för att dö?

PYLADES.

Det vore fegt.

ORESTES.

Hvad är då att göra?

PYLADES.

Finns väl räddning, om du stannar qvar?

ORESTES.

Ingen alls! 770

PYLADES.

Men om du flyktar, finns väl hopp om räddning då?

ORESTES.

Finnes visst, om sig så träffar.

PYLADES.

Bättre det, än stanna qvar.

ORESTES.

Ja, jag går.

PYLADES.

Och äfven dödad, vackrare du så skall dö.

ORESTES.

Mig medrätta sådant drabbar.

PYLADES.

Blott man ville medge det!

ORESTES.

Riktigt! så jag feghet undgår.

PYLADES.

Bättre, än om qvar du blir.

ORESTES.

Och man skulle mig beklaga — — — 775

PYLADES.

Mycket gör din ädla börd.

ORESTES.

Vredgad — att min fader dräpte — — —

PYLADES.

Detta ögonskenligt är.

ORESTES.

Bort vi måste. Fegt är dödas utan ära.

PYLADES.

Visserligt!

ORESTES.

Skole vi härom berätta för min syster?

PYLADES.

Nej, o nej!

ORESTES.

Tårar då helt säkert runne.

PYLADES.

Tåren stort järtecken är.

ORESTES.

Då är tiga bäst. 780

PYLADES.

Med tiden skall du vinna deruppe.

ORESTES.

Detta står mig blott ivägen — — —

PYLADES.

Säg, hvad nytt åfärde är?

ORESTES.

Att gudinnorne med gisslet hindra mig.

PYLADES.

Dig sköter jag.

ORESTES.

Svårt är krämpig man att nalkas.

PYLADES.

Ej för mig, att nalkas dig.

ORESTES.

Akta dig, att ta befattning med mitt rasreri!

PYLADES.

Får gå.

ORESTES.

Är du icke rädd? 785

PYLADES.

Bland vänner rädslan är ett sort förderf.

ORESTES.

Gå nu, styre för min fot!

PYLADES.

Det blifver mig ett kärt besvär.

ORESTES.

Och till fadrens graf mig bringa!

PYLADES.

Hvartill tjenade väl det?

ORESTES.

Jag vill be, att han mig räddar.

PYLADES.

Detta visst tillbörligt är.

ORESTES.

Modrens vård jag ej vill skåda.

PYLADES.

Ty hon var fiendtelig.

KHOREN

Skynda derför, att Argeiers dom ej hinner fånga dig, 790
Foga, af din krämpa kraftlös, sida vid min sida tätt,
Att jag genast genon staden, föga för dess pöbel rädd,
Föga blyg, dig måtte bära. Hur kan jag mig te som vän,
Om i svåra olycksstunden jag dig ej mitt bistånd ger?

ORESTES.

Sådant är, att vänner ega, och ej anförvandter blott. 795 Ty en man, som, fastän främling, har med oss tillhopasmält. Bättre är till vän besitta än blodsfränder tusentals.

(Begge afträda)

KHOREN

Stor lycka och ära stor, | Stroph.
Som sig förhäfde i Hellas, och
Invid Simuntiska böljorna, 800
Har återigen för Atreiderna gått om;
Allt efter gamle kongahusets gamla sed,
Då tvisten om det gyllene lamm
Bland Tantaliderna stod,
Ohygglige gästbud gåfvos, och 805
Ädlaste söners slakt blef gjord.
Hvadan mord på mord, i vexlad
Blodsutgjutelse ej upphör
För de båda Atreider.
Bragd är obragd: att sin mors | Motstr. 810
Kropp med jernbeväpnad hand
Sarga, och ett blodbestänkt
Svärd mot solens strålar svänga upp.
Att illa göra, är stor gudlöshet,
Och illasinnte männers galenskap. 815
Vid dödens fruktan hon skrek,
Stackars dottren af Tyndareus:
"Son, du nidingsverk begår.
Dräpande din mor! — Se till,
Då du jäktar efter fadersgunst. 820
Att ej evig skam du får!
Hvad krämpa, jemmergråt och uselhet | Epod.
På jorden större är,
Än att med modersblod besöla sin hand?
Ack, föröfvande hvad gräsligt brott, 825
Af vansinne hemsöks,
Eumeniderna ett byte nu,
Välfvande de skygga ögonlock,
Den Agamemnoneiske son!
O, den usle, som sin egen mors 830
Barm, utur guldsydd korsett
Blottad, skådande, likväl
Stötte svärd i modershjertat,
För att hämnas fadermord!"

ELEKTRA (inträdande.)

J tärnor, har ur dessa salar störtat ut 835
Stackars Orestes, i gudskickadt raseri?

KHOREN.

O nej! Till det Argeiska folk han gången är,
Afbidande den dom, som eder förestår,
I följd hvaraf J lefva måsten, eller dö.