ELEKTRA.
Kan väl en gud bli sårad utaf menskohand? 265
ORESTES.
Såframt han ej från mina ögon drager hän.
(till Erinnyerna)
Ha, hören J, och sen J ej de vingade.
Från säker båges sträng afskjutna pilarna?
Ah, ah, hvi dröjen J? åt ethern svingen upp.
På vingarna; anklagen Phoibos' gudasvar! 270
(något sansad.)
O ve, hvi ängslas jag, och höjer suck på suck?
Hvarthän, hvarthän ha från vår bädd vi irrat nu?
Ty efter dyningen jag lugn nu åter ser.
Hvi, syster, gråter du, och höljer dig i dok?
Jag blygs, att med dig dela mina hjerteqval, 275
Och genom mina krämpor gifva jungfrun sorg.
För mina nidingsvärf ej du förtvina må;
Åt dem ditt bifall skänkte du; men jag utgjöt,
Vår moders blod; och Loxias anklagar jag,
Som, manande till aldrarysligaste brott, 280
Med orden mig förtjuste, men i saken ej.
Jag menar, att om jag min far, lifslefvande
Tillfrågat, om jag borde dräpa moder min?
Med trägen bön han händren sträckt mot sonens skägg,
Att icke stöta svärdet sitt i modersbarm. 285
Ifall ej han tillbakavunne lifvet så,
Men jag, osälle, blefve mål för dessa qval.
Derför afslöja dig, min bästa syster, nu,
Och afstå ifrån gråt, änskönt olycklige
Vi äre; och hvar gång du mig misströsta ser, 290
Så hejda du mitt hårda sinnes nederlag,
Och trösta mig; men när du åter suckar sjelf,
Då tillhör oss, att träda fram, och råda dig.
Ty sådant bistånd vännen skönt åt vännen ger.
Nu, stackars syster, gå du i palatset in, 295
Sträck ut dig, gif åt sömnen sömnlöst ögonlock,
Och tag dig mat, och dig också i bad begif.
Ty om du lemnar mig, om af enträgenhet
Ådrar dig sjukdom, är med oss förbi. Du är
Mitt enda stöd; och — som du ser, ej annat finns. 300