— Det är onödigt, sade riddaren. Jag gick ut för att döda henne, därutinnan har du rätt, men skogen har ingivit mig andra tankar. Pesten är kommen, och det tjänar till intet att fuska i dödens hantverk. Detta och mycket annat har jag i natt lärt av skogen. För övrigt är kvinnan icke densamma, som jag söker, fastän de likna varandra. Hon där borta är ett mänskligt väsen; hon fäller tårar över sitt döda barn, och hon synes mig så sorgsen, att jag känner ve i min själ, då jag betraktar henne...

— Vad, ropade Assim, tvekar du fullborda 157 vad du börjat? Har du mod att rygga tillbaka? Vågar du besinna dig, då skall du höra det förskräckliga, att...

— Håll! sade riddaren. Jag har mod till vad som helst och fruktar intet. Ingen har ännu kunnat säga, att jag fruktar. Jag har mod att besinna mig. Stör mig icke, ty det börjar klarna i min själ, och jag skall snart hava samlat mina minnen. Denna kvinnas anlete sprider belysning djupt in i det förgätnas schakter.

— Skynda! sade Assim. Hon vill dö för din hand. Hon kan icke leva och på samma gång veta, att du, hennes make, har dödat hennes och din egen son. Var icke grym emot den arma kvinnan! Hon önskar döden som en nåd. Belöna henne för den mildhet hon visar dig! Hon har icke yttrat ett hårt ord över sitt barns mördare; hon har anklagat sig själv men icke dig...

— Ja, sade riddaren, du har rätt. Hennes ansikte uttrycker en innerlig, rörande godhet. Jag älskar detta ansikte, fastän dess åsyn vill smälta mitt hjärta. Jag är en hård och sträv man, häftig till lynnet och böjd att förakta människor; men denna kvinna skulle genom sin blotta närvaro förändra mig, helst om jag finge sätta mig vid hennes knän och hon ville läsa för mig ur någon helig bok om Guds kärlek och förbarmande...

— Han är sig icke lik, sade Assim rysande, han talar som en vansinnig. Herr riddare, ropade han högt, samla icke dina minnen, akta dig för hågkomsterna från din ungdom, du skall annars erinra dig hövdingens femtonåriga dotter, det 158 späda barnet, vars hjärta du rövade... du finge se en verklighet och skulle gripas av en ånger, omöjlig att uthärda! Nej, behåll de heliga fördomar, vilka hitintills varit din rustning, din sköld och båge, och rusa blint fram på den väg, som du stänkt med blod! Jag säger dig, att denna svartögda kvinna är ett väsen av annan art än du, ett barn av den outgrundliga naturen, vilket, likasom blomman, ej fått annat dop än himmelens dagg och regn, aldrig tillbett under annat tempelvalv än det stjärnströdda och aldrig omsvävats av annan rökelse än markens dimmor. Hon har aldrig stänkts av vigvattenskvasten, aldrig välsignats av prästens händer och har intet hopp att komma i din himmel. Hon är — förstår du mig icke? — en förkastad varelse, en okristen, ett halvtroll, en häxa, som med sina blickars och kinders och stämmas hedniska trollmakt förhäxat dig och med detta outsägliga brott förtjänat döden. Upp, riddare! Stöt ned henne! Du är utan vapen... se här ett svärd! Mörda trollpackan, likasom du mördat hennes avkomma! Fort! Ingen besinning! Fort, eller är det jag, som dödar dig! — Och Assim satte svärdet i Erlands hand och ville rycka honom med sig. Men denne lösgjorde sig från hans tag och sade utan häftighet:

— Du talar så, som jag hört munkar tala. Nog av: du vill förvirra mig men lyckas icke. Kvinnan där borta är ej en häxa utan ett Guds barn, som sörjer över världens olycka och har ett ömt hjärta även för mitt elände. Ty att jag är olycklig, vill jag ej neka. Jag känner mig hågad 159 att gråta och att ångra, fast jag icke rätt vet, om det är endast jag, som förbrutit mig mot någon, eller om ödet också förbrutit sig mot mig...

Han tog några steg fram mot Singoalla och fortfor:

— Stackars kvinna, du sörjer denne gosse, och du vet kanske icke, att det är jag, som dödat honom. På min riddareära försäkrar jag, att jag gärna ville giva mitt liv för att återvinna hans och stilla din smärta. Men det förmår jag icke och lovar därför allena vad jag kan hålla: att aldrig återvända under mitt tak utan, om pesten skonar mig, kläda mig i tagelskjorta för mina återstående dagar och leva av växternas rötter och dagligen bedja Gud om förlåtelse för mig, syndare. Detta vill jag göra. Jag skall från denna stund icke återse min hustru Helena och min son Erland; jag skall övergiva mitt slott och mina ägodelar samt tillbringa mitt liv som botgörare här i skogen. Detta kan väl icke giva dig någon tröst, men det skall hugsvala mig själv; ty att jag är olycklig, känner jag för varje ögonblick, ju längre jag betraktar dig, ju mer det klarnar inom mig, ju bestämdare mina minnen varda, ju vissare jag övertygar mig, att du... o Gud! att du... ja, jag igenkänner dig, Singoalla... du min ungdoms dröm... min första kärlek... min maka!

Förut orörlig som en bildstod lutade sig nu Singoalla djupare ned över sin sons lik, och riddaren hörde, att hon grät. Då gick han fram, upplyfte henne och slöt henne i sin famn. Hans 160 bröst hävdes, hans ögon fuktades av tårar, genom vilka framglänste blicken av en klarnad ande. Men denna omfamning var kort, en tanke upplöste den; riddaren vände sig bort och skred, med handen tryckt mot pannan, ut ur grottan, och Assim, som följde efter honom genom klippbrottet, såg honom långsamt vandra in i skogen.