— De dröja i natt länge, sade Assim efter timmars tystnad. Och då denna anmärkning, som ej väntat svar, ej heller fick något, sade han till sig själv, i det han lade några grenar på elden: Än en liten stund skall lågan brinna. Men snart 153 har hon förtärt sig själv. Det är gott. Vi skola få ro.
Assim gick till grottans öppning, såg upp mot himmelen på den bland moln tågande månen och hörde med njutning stormens sång. Härligare än under denna natt hade nordanskogen aldrig tonat, så tyckte han. Han ville giva ord åt vad han förnam, men kunde icke. Så mycket uppfattade han dock, att i sången voro sammansmälta värdighet och vrede, kval och mannamod, dystra rön och segervisshet.
Men bland dessa toner hördes andra, som icke voro storm ens. Det ropade ute i skogen: — Alako, Alako! — och Assims anlete, som uttryckt något svärmiskt och drömmande, fick då prägeln av en helt vaken och lyssnande förvåning. När han övertygats, att örat icke gäckat honom, sade han med hög röst till Singoalla:
— Här i skogen äro människor, som åkalla vårt folks gud!
— Det är genljudet av min bön, sade Singoalla och lyfte sitt huvud. Jag har bett mitt folks gud om försakelsens kraft och fått den. Men hör du icke andra röster i skogen? Hör du icke Erlands stämma och Sorgbarns?
— Nej.
— Natten är förskräckande för dem, som kunna frukta. Måhända bävar Sorgbarns hjärta och förvillar rädslan hans steg. Gå dem till mötes, Assim, och ledsaga dem hit!
— Här är mycket att röna i natt i skogen, sade Assim och gick.
Då han sent omsider återvände, bar han den döende gossen i sin famn och lade honom vid Singoallas fötter.