— Usling, som jag med ett knytnävsslag kunde krossa! Upp, säger jag, och för mig till målet för vår vandring! Lyd eller dö!
— Fader, skona mig! Döda mig icke!
— Fader! upprepade riddaren med ökat raseri. Du som med sataniska trollkonster länge trälbundit och fördärvat min själ, du som är ett helvetets avskum, en bastard av djävul och häxa, vågar du skända en kristen man med fadersnamnet! Du skall dö med din moder. För sista gången bjuder jag dig: Upp och visa mig vägen!
Och då gossen icke rörde sig, grep riddaren hans arm och släpade honom med sig. Sorgbarns lemmar stöttes mot trädrötter, sargades av törnbuskar. Smärtan och förskräckelsen framtvungo kvidande ljud från hans läppar, men hans klagan och det svaga motstånd han försökte uttömde den i blodiga drömmar frossande riddarens tålamod. Han stannade, betraktade sitt offer med en blick av omätlig avsky och stötte dolken i dess bröst.
Han hade gått några steg från stället, som färgades av Sorgbarns blod, då han stannade och sade till sig själv:
— Fader! Vilken lögn!
Han gick åter några steg men stannade och upprepade:
— Fader! Vilken oförlåtlig, grym, förfärlig lögn! Jag skall återvända och ropa i hans öra: Du ljög! Jag är icke din fader... jag skall ropa: Förbannad vare du för denna lögn!
Ett svart moln drog förbi månen och lämnade nejden i mörker. Men riddaren tyckte sig höra rosslingar såsom av en döende och lät vägleda sig av dem. Hans fot stötte mot en kropp. Han lutade sig över den. I detta ögonblick var molnet borta. Månen sken på ett ansikte, som ej var Sorgbarns, ett rysligt förvridet, blåblekt ansikte, stänkt av blodfradga. Det var en okänd, svartmuskig karl. Hans bröst var naket, och riddaren, som häpen betraktade honom, såg på detta den store man dråparens märken: bölder och svarta fläckar.