Han stannade och såg vredgad och rysande upp till månen, vars fläckar tydligare än annars tecknade ett ansikte — ett ansikte, präglat av hemlighetsrik outrannsaklighet. Riddaren lyfte en arm med knuten näve mot den tyste skådaren där uppe, och hans själ talade inom hans sammantryckta läppar: Du, du, som med silverskärans fördömda gåva band anden i min släkt vid anden i dig, i natthimmeln och skogsdjupen! Du, som hämnas vår omvändelse till Herren Krist med att hetsa hednakvinnan, den svartögda vampyren, att suga min hjärtesaft! Alako du!
De voro nu nära klippbrottet.
— Sorgbarn, är vägen till din moder lång? frågade herr Erland, i det han i livrocken trevade efter sin dolk.
— Du talar nu åter underligt... Likasom du icke visste detta, sade Sorgbarn och betraktade sin faders ansikte. Det var ej sådant det plägade vara, när den hemliga kraften verkade i honom. Det var dystert som om dagen, ja mörkare, hemskare.
En förfärande misstanke flög genom gossens 144 själ. Han stannade och utbrast, medan hans inre bävade:
— Herr Erland, vi återvända till slottet. Följ mig!
— I sanning ett löjligt infall, sedan vi gått ut och vandrat så länge i storm och mörker för att träffa din moder! Nej, fromme pilgrim, vi fortsätta vår väg. Vi måste väl snart vara vid målet.
— Vi återvända! Jag befaller dig!
— Ha, du skämtar lustigt. Är icke du min tjänare? Är icke jag din herre? Vem av oss befaller?
Intet tvivel återstod. Den hemliga kraften, på vilken den lille vägvisaren litat, då han sade »jag befaller», verkade icke. Sorgbarns vilja var ej den rådande. Riddaren var vaken; på det såg Sorgbarn en bekräftelse i hans vilda ögonkast.