Riddaren önskade nu god natt åt priorn, som i hjärtat var ledsen över hans hårdhet mot den lille pilgrimen. Men pater Henrik sökte gottgöra detta med att visa gossen dess större godhet; när riddaren gått, förde priorn Sorgbarn icke till klosterköket utan till munkarnes bord i refektorium, satte honom vid måltiden mellan sig och den äldste klosterbrodern och talade med munkarne om hans vallfärd och märkvärdiga ärende.
Sedan bröderna hört detta, visade de Sorgbarn större vördnad, än äldre män vilja tillmäta gossar.
Efter måltiden bäddades åt Sorgbarn en säng i bokrummet, där han överlämnades åt ensamheten, sedan priorn önskat honom god natt, välsignat honom och återvänt till sin cell.
Riddaren och pilgrimen.
Tidigt följande morgon hölls i klosterkapellet den mässa, med vilken pater Henrik beslutit inviga Sorgbarns fromma värv hos riddar Erland.
Den förflutna nattens åska hade rensat luften. Morgonen var dejlig. Vid Erlands arm vandrade fru Helena till klostret, följd av alla slottets tjänare och tjänarinnor. Riddaren hade för sin husfru omtalat sitt möte med Sorgbarn, dennes ärende och sitt löfte att emottaga honom. Mot detta löfte hade fru Helena så mycket mindre att invända, som det gällde en from gärning, genom vilken måhända Guds kraft på ett underbart sätt skulle uppenbaras. Hon var tvärtom brinnande i hågen att se den unge pilgrimen och gladdes högligen över att just hennes hus var det, vari uppenbarelsen ålagt honom botgöra och tjäna. Och när fru Helena inträdde i kapellet och munkarnes högtidliga sång tonade henne till mötes och hon bland deras böjda skepnader upptäckte gossen, iförd en snövit skrud och skönare än någon av de keruber, med vilka en konstnär smyckat Gudshusets väggar, då knäföll hon och med henne riddaren och allt folket och förenade sin bön om det fromma verkets framgång med den ambrosianska hymn, som 97 högtidlig, fastän sjungen av darrande stämmor, fyllde valvet: