Hövdingens ögonbryn rynkades, och hans 69 läppar sammanpressades. Men fruktan för Assims släkt, som var vidskepligt ansedd, riktade utbrottet av hans vrede icke mot Assim, som grymt skymfat honom, utan mot Singoalla.
— Bort! ropade han och stötte henne från sig. Jag vill visa, huru en hövding skall skipa rättvisa, och fördömd vare den tunga, som djärves smäda mig för väld! Dotter, du har skymfat ättlingen av en bland de tio furstar, vilka förde vårt folk ur dess fäders land, Assaria. Du visste dig utsedd till Assims hustru, men du har övergivit honom för en främling. Väl, sök denne främling, hans kärlek eller köld, hans miskund eller avsky; men sök intet mer hos oss! Du är utstött ur vårt band. Gå till din främling.
Jubel från Assims fränder och vänner, som utgjorde en stor del av bandet.
Hövdingen hade med denna åtgärd tryggat sitt hotade välde. Därpå var den beräknad. Men vreden hade även sin del däri. Nu, när domen var fälld, kom ett styng i hjärtat, och han väntade, att röster skulle höja sig till Singoallas försvar.
Men alla jublade — alla utom Assim, som stod tyst, och två unga flickor, Singoallas leksystrar, som gingo fram, omfamnade henne och gräto.
För övrigt ett bifall, som skar in i hövdingens själ.
— Vår hövding är rättvis! ropade männen.
Men Assims moder dansade kring Singoalla och pekade på henne med fingret. Och de andra kvinnorna, såväl de äldre, vilka tänkte på Assim 70 för sina egna döttrars räkning, som de yngre, vilka avundades Singoallas skönhet och gillade sina mödrars tankar, ropade: — Gå! Bort! Gå till din främling!
Singoalla förde lockarne ur pannan, vände sig till sin far och sade:
— Jag skall gå, fader. Ja, jag går gärna till den blonde gossen, ty jag älskar honom, och han älskar mig; han är min man, och jag är hans hustru. Men även dig älskar jag, och sedan jag återfått min man, skall jag uppsöka dig, ty icke kan du förskjuta mig för alltid, du, som är så god.