— Ja, drag dina färde, amalekit! röt pater Henrik.
Hövdingen bugade på sitt vanliga sätt och förde händerna till pannan.
Emellertid löstes Erland från trädet och framfördes av två män. Hans hy var gulblek, hans gång vacklande och hjärnan så förvirrad, att han icke visste, var han var eller vad som hänt. Han måste lyftas över vagnarne, och när han var utanför skansen, hos de sina, sjönk han till marken.
— Vad haven I gjort min son? utbrast riddaren förfärad, upplyfte Erlands huvud och betraktade honom.
— Intet, svarade hövdingen från sin förskansning. Måhända är det skrämseln, som verkat detta.
— Skrämseln, upprepade riddaren med en ljungande blick. Min son skrämd av edra lömska dolkar? Nej, han var aldrig rädd, kan aldrig vara det.
— Det är sannolikt, anmärkte pater Henrik, att vreden uttömt den bundne gossens krafter.
Vi vilja nu i få ord säga, att Erland hemfördes till Ekö slott samt att riddaren och patern drogo tillbaka med sitt uppbådade folk.
Knappt hade de avtågat och hövdingen utsänt kunskapare för att övertyga sig, att avtåget var verkligt, förrän han befallde, att Singoalla skulle framföras till honom.
Flickan, som hitintills kämpat en fåfäng strid för att slippa ur kvinnornas händer, störtade till sin faders fötter. Hennes långa hår svallade i 68 vild oordning; hennes ansikte blödde av skråmor, som den gamla häxan, Assims moder, tillfogat henne med naglarne; hennes klänning var i trasor.